Foto: Magnus Aronson / IKON
Det handlar inte om en flyktingkris eller välfärdskris, sa jag. För mig är det vi ser främst en mottagningskris.
I måndags möttes Sveriges kristna råds arbetsgrupp för migration och integration. I gruppen finns människor med stor kunskap och erfarenhet av såväl politiska hänsyn som av konkret arbete med människor som flytt. I Sverige och i andra länder.
Som vi brukar gjorde vi en omvärldsanalys. Hur är läget för närvarande? Hur kan och bör vi i kyrkorna reagera för att på ett rättfärdigt och sakligt sätt möta utmaningarna? Jag tycker jag får god hjälp av gruppens kunniga och kloka människor.
Det var i det samtalet jag talade om mottagningskris.
Jag tycker det är alldeles uppenbart att vårt grundproblem inte är alla flyktingarna som kommer till Sverige. Sverige är stort och har mycket utrymme kvar. Det finns boende för många fler (en del av de platser som erbjudits av kyrkorna har inte använts på grund av – vad det verkar – brist på samordning eller stelbenta regler). Jag förstår att det blir stora påfrestningar på kommuner och landsting som ska ordna vård, skola och social omsorg för människor som kommer från omöjliga situationer och med fruktansvärda erfarenheter. Och jag förstår därför att regeringen var tvungen att handla. Jag vill verkligen inte skälla på politiker som agerar.
Men jag har svårt att acceptera hur saker sägs. Jag tycker det är ovärdigt att tala om risker för vår välfärd. Det finns resurser i vårt rika land. Jag skulle önska att fler grät när man berättar om besluten. Jag hade velat höra fler säga: Vi vill värna asylrätten för människor på flykt, det handlar om våra medmänniskor.. Tack ni politiker som gjort det under de senaste dagarna.
Vår ”kris” är ändå ganska liten jämfört med den som de som knackar på vår dörr berörs av. Förvånansvärt många svenskar berörs knappt av det som händer annat än i tanken.
Vad skulle vi då kunnat göra? Ett inlägg på Facebook förra veckan gav sex förslag. Ett av dem var: Inför en tillfällig värnskatt på 1% för att tillskapa resurser (och tillfälliga beslut verkar vara mantrat just nu…). Ett annat var: Öppna upp för större insatser från civilsamhället. Det finns så mycket kraft hos kyrkorna och många andra organisationer att bidra, resurser som inte utnyttjas som skulle kunna ske.
Låt oss inte tala om svensk flyktingkris. Flyktingarnas egen kris är mycket större än Sveriges. Och låt oss för allt i världen tala om de värderingar som vi har. Annars finns risken att en hårdare praxis också smittar av sig på våra grundläggande värderingar av öppenhet, generositet och medmänsklighet.
I
söndags hade jag bestämt att den här bloggtexten skulle handla om vilken värld som väntar mitt barnbarn Lotta som ska döpas om en dryg vecka. Kommer klimatförhandlarna i Paris att lyckas nå ett avtal som ger vårt gemensamma hem i universum en framtid? Det är min stående bön nu. I den kyrka där dopet ska ske diplomerade jag i söndags församlingen som en Kyrka för Fairtrade. Genom rättvis handel skapas långsiktiga förutsättningar för en mer rättvis värld för Lotta och andra barn.
Mötet i migrationsgruppen förändrade min agenda. Men rättvisa och solidaritet, vatten och ren luft är viktiga byggstenar i en hållbar värld. Och så hänger ändå alltsammans ihop, och vi ber: Livets Gud, led oss till rättvisa, fred och mänsklig värdighet.
/Björn Cedersjö
