Frågor och svar

Det går inte att vetenskapligt bevisa Guds existens. Den troende söker tecken på Guds existens i den omedelbara omgivningen. Man brukar peka på skapelsens eller naturens storhet och när man ser både skönheten i naturen och det samspel som finns i skapelsen frågar man sig om detta skulle ha kunnat komma till utan en kraft, som är bortom vår förmåga som människor att förstå. Kan till exempel den utveckling som innebär att det befruktade ägget efter nio månader föds fram som en fullt utvecklad baby förklaras på annat sätt än genom någon form av gudomlig plan? Eller den komplicerade process på miljarder år som lett fram till den jord och det universum som vi är en del av, är den möjlig utan en djupare mening?

Troende människor är väl medvetna om att detta inte bevisar Guds existens, men är faktorer som pekar mot att den kraft och den mening i tillvaron som vi kallar Gud faktiskt är en levande verklighet. På samma sätt som man inte kan bevisa Guds existens kan man inte bevisa motsatsen heller.

Det finns ingen motsättning mellan naturvetenskap och tro helt enkelt därför att de svarar på olika frågor: medan naturvetenskapen försöker beskriva hur, försöker tron besvara frågan varför. Slutligen handlar tron på Gud om den enskilda människans egen erfarenhet: den som är troende upplever att Gud är närvarande i våra liv och ger vägledning och mening.

Bibeln består av flera böcker, som skrevs av många människor under en tidsperiod som sträcker sig över mer än tusen år, från före år 1000 före Kristus till drygt 100 efter Kristus. I flera fall bygger det nedskrivna på muntliga traditioner som är åtskilligt äldre än själva den skrift som vi har tillgång till. Som kristna tror vi att Gud har vakat över den här tillkomstprocessen, det vill säga när böckerna har skrivits och när man bestämt vilka böcker som hör hemma i Bibeln.

Gamla testamentet består av 39 böcker plus de 11 böcker som kallas apokryferna. Apokryferna är yngre än övriga böcker i Gamla testamentet och skrevs under de två sista århundrandena före vår tideräknings början. På protestantiskt håll har de inte alltid räknats som heliga skrifter på samma sätt och saknas i flera bibelutgåvor. I den nya svenska bibelöversättningen, Bibel 2000, finns de med, men saknas ändå i en del bibelutgåvor. Nya testamentet innehåller 27 böcker. Gamla testamentet är skrivet på hebreiska och arameiska, apokryferna till Gamla testamentet är skrivna på hebreiska eller grekiska och samtliga böcker i Nya testamentet är skrivna på grekiska.

Originalskriften finns inte bevarad till någon av Bibelns böcker. Däremot har man hittat många handskrifter av olika ålder. Genom att jämföra olika handskrifter har man försökt rekonstruera den ursprungliga skriften. Och den text som ligger till grund för den senaste svenska bibelöversättningen ligger sannolikt sånär som på några ytterst få frågetecken mycket nära den ursprungliga texten.

Det finns några få referenser till Jesus och de första kristna i samtida icke-kristna texter som till exempel de romerska historieskrivarna Tacitus och Suetonius samt den judiske historieskrivaren Josefus. Men den huvudsakliga källan är evangeliernas berättelser i Bibeln, som vi tror i det stora hela återger vad som hände med Jesus, även om vi inte kan veta säkert i enskilda detaljer. Matteus, Markus, Lukas och Johannes beskriver ofta samma saker på olika sätt och ibland också i olika ordningsföljd men huvuddragen är desamma.

Jesus föddes i Betlehem och växte upp i Nasaret i Galiléen under enkla förhållanden. I 30-årsåldern började han vandra omkring, predika och göra under. Så småningom upplevde de religiösa och politiska ledarna honom som ett hot mot ordningen i landet och kom överens om att döda honom. Men det slutade inte med döden på korset. Tre dagar senare, berättar evangelierna, uppstod han och visade sig på olika sätt för lärjungarna. Detta väckte deras tro så att de så småningom började berätta om Jesus och hans liv för andra människor och på det viset spreds den kristna tron över hela världen.

Eftersom Jesus avrättades genom korsfästelse måste vi anta att romarna ytterst var ansvariga för avrättningen eftersom korsfästelsen var ett vanligt sätt att avrätta människor i romarriket. Den lilla skylten på korset, ”INRI”, som evangelierna talar om är en indikation på detta och anger skälet till dödsdomen: ”Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Dödsdomen måste betraktas som politisk och byggde på att Jesus uppfattades som en farlig motståndare till den romerska ockupationsmakten. I en ohelig allians hade de judiska ledarna lyckats övertyga den romerska ståthållaren Pontius Pilatus om detta.

Detta beskriver det yttre skeendet, men för kyrkorna handlar Jesu död om något mycket djupare, som gör att det ibland är svårt att glömma bort det yttre politiska skeendet. Jesu död rör vid det allra mest centrala i vår kristna tro. ”Han dog för vår skull”, säger vi ibland, men menar då lite olika saker. ”Han dog för våra synder, för att vi skulle få liv.” Då menar man kanske att bara oskyldigt blod kan ge förlåtelse för våra synder och tillkortakommanden. Men man kan också tänka att han dog som ett uttryck för den djupaste solidaritet med oss människor.

Genom sin död visar han att han delar de yttersta konsekvenserna av att vara människa med oss. Många kristna som lever i utsatta situationer hämtar kraft i detta: livets Herre vet vad utsatthet och lidande vill säga eftersom han själv har upplevt det. Men Jesus-berättelsen slutar inte med döden på korset. Genom uppståndelsen från det döda spränger Jesus syndens och dödens gränser, vilket bland annat säger oss att det är livet, inte döden som får sista ordet.

Gud hör bön, men svarar inte alltid som vi tänkt oss. Bönen är inte främst en önskelista som vi läser upp, utan en kommunikation med Gud. Därför kallas bönen ibland ”hjärtats samtal med Gud”. Gud vet redan vad vi behöver och vill ge oss allt som är gott. Jesus säger: ”er Fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det” (Matt 6:8). Bönen handlar därför om att vi ska lära känna Gud, vem han är och vad han vill. Författaren C S Lewis har sagt: ”Jag ber inte för att det förändrar Gud, utan för att det förändrar mig.”

Bönhörelse kan se väldigt olika ut. Ibland är den mycket konkret, ibland är den helt annorlunda än vi tänkt oss. Ibland har vi kanske rentav glömt vad vi bett om och när det sedan blir så, tänker man kanske lätt förvånat, ”det här har jag ju bett om”. Inför situationer som är svåra, till exempel inför sjukdom eller inför ett prov i skolan eller inför en anställningsintervju kan bönhörelsen bestå i att man känner sig lugn och frimodig genom att känna Guds närvaro i situationen och därmed få kraft att möta det svåra.

”Allsmäktig” betyder inte att Gud orsakar allt som sker. Det ord i Nya testamentet som brukar översättas med ”allsmäktig” är pantokrator, som ordagrant betyder ”den som härskar över allt” (i Bibel 2000 skriver man ”allhärskaren”). Ordet användes bland annat om kejsaren som var den som regerade över hela riket till skillnad från regionala lydfurstar som hade ett mer begränsat område.

Den bild som Bibeln ger är Gud som den yttersta härskaren i en värld där också människan har en viss makt eftersom hon har fått Guds uppdrag att råda över skapelsen (1 Mos 1:26-28). Att Gud är allsmäktig betyder inte att Gud bestämmer allt som sker. Han har gett oss människor makten och ansvaret att vara med och skapa världens historia. Men vi tror också att det finns en ond makt som motverkar det som Gud vill och som vi ofta kallar djävulen.

Kampen mellan ont och gott, mellan Gud och djävul, har präglat mänsklighetens historia. Att vara kristen innebär också, som någon har sagt, att ställa sig på Guds sida i kampen mot den onda. Det onda som sker har ofta mänskliga orsaker, som krig och konflikter eller miljöförstöring. Ibland är det inte orsakat av människor, som till exempel vissa naturkatastrofer. Det är inte Gud som är det ondas orsak. Jesus konstaterar i sin liknelse om ogräset i åkern att ”det är en fiende som har varit framme” (Matt 13:28). Gud kan också vända det onda till något gott, som Josef säger till sina bröder i Egypten: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott” (1 Mos 50:20).

Svaret finns antytt i bibelberättelsen om mötet mellan Jesus och Nikodemos i Johannesevangeliets tredje kapitel. Nikodemos söker upp Jesus på natten och vill samtala med honom om vem Jesus är och Jesus svarar honom ”den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike” (vers 3). I en liten notering till den versen antyds att Jesus leker lite med orden; ”på nytt” kan både tolkas bokstavligt som att människan kommer till en punkt när hennes liv blir totalt förändrat, till exempel genom mötet med Jesus, men också som en uppenbarelse från Gud då man förstår tillvaron på ett nytt sätt.

Nikodemos tolkar det bokstavligt och förstår inte hur en vuxen man kan ”födas när han är gammal” (vers 4). Jesus talar då om att ”den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike” (vers 5). Detta tolkar vi oftast som att Jesus talar om det kristna dopet. Det handlar alltså om Anden som en gåva, som hjälper oss människor att leva som kristna och vara öppna för vad Gud vill i våra liv.

Att vara född på nytt betyder att vara öppen för vad Gud vill i och med mitt liv.

Det korta svaret är: vi vet inte. Ingen har kunnat berätta för andra nu levande människor om vad som händer efter döden. Människor som levt i det som brukar beskrivas som ”dödens närhet”, människor som för ett ögonblick svävat mellan liv och död, har beskrivit att de mött ett starkt ljussken. Några har då också upplevt en stark känsla av Guds närhet.

Det finns många bilder i Bibeln för det som väntar den som tror efter döden och då målar man upp en idealbild av det vackraste och finaste man kan tänka sig, som till exempel Uppenbarelsebokens författare skriver: ”Döden skall inte finnas mer och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer” (Uppenbarelseboken 21:4). Och så tecknar han upp bilden av det himmelska Jerusalem med gator av guld.

Det närmaste som beskriver vad som faktiskt händer är nog det som Paulus skriver i slutet av Första Korinthierbrevet: ”Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd?” (15:53-55). Det vi kan säga är att det liv som väntar blir väldigt annorlunda än det liv vi lever här i tiden.

Som kristna tror vi att livet inte slutar när vi en gång dör. Det finns ett fortsatt liv i Guds närhet bortom graven. Två texter från aposteln Paulus brev belyser detta:
”Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom” (Första Korinthierbrevet 2:9).

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre” (Romarbrevet 8:38-39).

Det finns alltså många sätt att skriva om vad som händer efter döden. Och som kristna får vi leva i vissheten om att det är livet, inte döden som får sista ordet.

Svaret på den frågan måste var och en svara på. Att tro är inte något som man presterar. Att tro är att på något sätt stå i relation till den som vi kallar Gud. För den som kallar sig kristen handlar det om att Gud kommer oss mänskligt nära i Jesus Kristus.

Att vara kristen handlar om hela livet och präglas av att man vill leva nära Jesus och ha honom som ett riktmärke för livet. Kan man vara kristen utan att veta om det? På sätt och vis kan det vara så men det kan behövas lite mer.

När man analyserar sitt liv, vad som är viktigt i livet, så kan man komma fram till att det liv jag lever visar att det kanske är så Jesus skulle vilja att mitt liv är. Då växer tron inombords och det blir tydligt vad Gud vill med mitt liv.

Ett enkelt svar på frågan är att det beror på att människor är olika och har olika syn på en del frågor i den kristna läran. Att läsa kyrkohistoria är i mångt och mycket att läsa om mänskliga diskussioner och konflikter i tolkningsfrågor. I den tidiga kyrkohistorien handlade det om att dra gränser mellan vad som kunde rymmas inom den kristna tron. De trosbekännelser som används i våra kyrkor idag formulerades som ett svar på detta. Genom historien har kyrkan varit en del av sin samtid och politiska maktstrukturer, konflikter och ideologiska och idémässiga strömningar har påverkat kyrkans utveckling. Olika rörelser har blossat upp, som ibland har omfamnats av och integrerats i kyrkan, och ibland har uteslutits. Några av dem har fortlevt, andra har dött ut.

Tidigt delades kyrkan upp i en västlig (med centrum i Rom) och en östlig (med centrum i Konstantinopel) del. År 1054 splittrades slutligen kyrkan genom att påven i Rom och patriarken i Konstantinopel ömsesidigt bannlyste varandra. Västra Europa blev romerskt-katolskt medan östra Europa blev ortodoxt, liksom de flesta av dem som förblev kristna Mellanöstern och Nordafrika efter islams genombrott.

På 1500-talet ledde den tyske munken Martin Luthers försök att reformera den romersk-katolska kyrkan till att den västliga delen av kristenheten splittrades. I norra Europa fick den evangelisk-lutherska traditionen, som bland annat Svenska kyrkan är en del av ett starkt fäste medan den anglikanska traditionen fick sitt fäste på de brittiska öarna. Ulrik Zwingli och senare Jean Calvin i Schweiz ville gå längre än Luther i uppgörelsen med den romersk-katolska kyrkan och den reformerta rörelsen blev särskilt stark i centrala Västeuropa. Södra Europa förblev huvudsakligen romerskt katolskt.

Från reformationens kyrkor har sedan ytterligare nya kyrkor och samfund bildats, vilket lett fram till dagens ganska brokiga bild av kyrkor och samfund. Den svenska kristenheten speglar denna utveckling. Därför finns många av reformationens kyrkobildningar representerade här och bland annat genom migration har också både den romersk-katolska och ortodoxa fått ett starkt fäste. I grunden är dock den världsvida kyrkan en enda, och den består av alla som bekänner att Jesus Kristus är Herre.

Strävanden att manifestera denna enhet har funnits länge, men det är först under de senaste hundra åren som arbetet för kristen enhet tagit en mer organiserad form, till exempel genom bildandet av Kyrkornas världsråd 1948.

Ordet ekumenik blev beteckningen på detta enhetsarbete. Ordet är bildat av det grekiska ordet ”oikoumene”, som betyder ungefär ”hela den bebodda världen”. Ordet oikos betyder ”hus” och är samma ord som återfinns i ordet ekonomi, som ordgrant betyder ”hushållning”.