”Var inte rädd, du lilla hjord”

Jesus undervisning i Lukasevangeliets tolfte kapitel om ett liv i
radikal tillit, uppmärksamt hopp och ansvarstagande tjänst är inte tänkt för enskilda lärjungar utan för en samlad gemenskap, en ”liten hjord” vars medlemmar är kallade till att leva, be och arbeta tillsammans.

I år är Böneveckan för kristen enhet en inbjudan till kyrkor på Irland och runtom i världen att utforska vad det innebär att följa den gode herden och hur vi, när vi släpper vår rädsla och håller oss vakna och uppmärksamma i våra hjärtan, kan bli kraftfulla katalysatorer för försoning och samtal om tro.

Att ta emot Guds rike

Jesus börjar med att säga till lärjungarna att de inte ska oroa sig över mat, kläder eller själva livet. Han pekar på liljorna och fåglarna och påminner oss om att den Gud som tar hand om skapelsen bryr sig ännu mer om sin lilla hjord.
När kyrkor tävlar om resurser eller inflytande tar stolthet och rädsla ledningen. När vi inser att Fadern tar hand om varje del av sitt hushåll och ger den vad den behöver befrias vi och kan dela med oss snarare än att läga upp förråd – till exempel genom att gemensamt finansiera projekt för att nå människor i lokalsamhället eller bara att glädjas åt varandras gåvor utan att vara avundsjuka.

Att släppa taget om rädslan för resursbrister eller nedgång gör det möjligt för kyrkor att samarbeta för rättvisa i samhället, med evangelisation och i gudstjänster utan att betrakta varandra som konkurrenter. Att dela gudstjänstlokaler med andra kristna grupper och att med tacksamhet erbjuda en tillflyktsplats för dem som inte har något hem kan bli en försmak av den försonade enhet i mångfald som vi ber om.

Att släppa taget om rädslan

”Var inte rädd, du lilla hjord, för er Far har beslutat att ge er riket.” Jesus sätter kungaterminologin i ett annat sammanhang och gör den till en inbjudan. Vår verkliga pärla är inte byggnaderna eller budgeten eller politiken, utan den finns i det faktum att Gud regererar – det blir synligt i barmhärtighet, rättvisa och hur vi visar omsorg om varandra.

I det ekumeniska kan skillnader i liturgi eller lära kännas som konkurrerande anspråk på ”Guds rike”. Sådan mångfald kan också vara en tillgång. Om vi har fokus på de värderingar som är gemensamma, som gästfrihet, förlåtelse och diakoni, kan vi flytta uppmärksamheten från skillnaderna mellan våra traditioner till den verklighet vi är kallade att förkroppsliga tillsammans.

Utmaningen till enhet

En gång i tiden var den kristna tron synonym med den irländska identiteten, men det har mer och mer blivit så att den finns som en mindre närvaro i marginalen i ett samhälle som snabbt sekulariseras. Den förändringen behöver inte alls signalera nedgång eller irrelevans utan kan öppna nya möjligheter till reflektion, förnyelse och försoning. Kyrkorna fortsätter att engagera sig för att vara ett levande vittnesbörd på hela ön Irland.

I den anda som Kristi försäkran till ”den lilla hjorden” förmedlar (Lukasevangeliet 12:32) är de kristna på Irland kallade att bejaka sin gemensamma plats i offentligheten med ett hopp fyllt med tro och med ett enat vittnesbörd. Genom att erkänna vår svaghet, våra begränsningar och vår sårbarhet är vi mer beroende av Gud och upplever en förvandlande nåd.

Kristen enhet i praktiken kommer också med helande till samhället i stort. När kyrkor arbetar tillsammans för att tjäna de marginaliserade vittnar de om de värderingar som hör till det rike som Jesus förkunnade. Här blir det hopp som vi läser om i Lukasevangeliet 12:32 påtagligt: ”den lilla hjorden” är visserligen inte längre kulturellt dominerande men fungerar som ett tecken på riket – ett rike som inte byggs på makt utan på kärlek, barmhärtighet och tjänst för andra. Idag berikas den irländska kyrkan av människor från Östeuropa, Afrika, Asien och andra delar av världen, i form av deras närvaro och genom att de deltar. Deras olika uttryck för liv och tillbedjan fördjupar vårt gemensamma vittnesbörd.

Att gå framåt tillsammans

Guds kallelse till den lilla flocken är en uppmaning till enhet i mångfald – ett liv tillsammans i Kristus, ett liv som kastar ut rädslan, ett liv där vi bryr oss om varandra och förvaltar hans gåvor med ett gemensamt syfte. I det irländska samhällets ständiga utveckling, och runtom på
jorden, strålar denna enhet som ljusast när vi tar emot den inte som en uppmaning till enhetlighet utan som en resa där vi får träna oss i att lyssna på djupet, vittna ödmjukt och
ta hand om varandra.

Skillnader vad gäller teologi, minnen och tradition finns visserligen kvar, men vi vandrar framåt
tillsammans, försonade och försonande, och vi ångrar tidigare misslyckanden och förnyar vårt fokus på Kristus som bad ”att de alla skall vara ett” (Johannesevangeliet 17:21). När vi går in i Böneveckan för kristen enhet i år, låt oss visa världen på barmhärtighetens, den ömsesidiga tjänstens och den uthålliga kärlekens rike.