”Ändå har det öppnat sig emellanåt och vi har kunnat titta åt samma håll.” Generalsekreterare Sofia Camnerin reflekterar över politikersamtal som fått ta plats i ett annat slags rum.
Det starkaste i de olika politikersamtal som vi har varit involverade i under de senaste månaderna har varit när partiledare, eller andra tunga företrädare och ministrar, har vågat svara: ”Det är en svår fråga och jag kämpar själv med den.” Eller: ”Jag ligger och tänker på det ibland på kvällarna, om vi gjorde rätt.”
Under våren och försommaren mötte presidiet för Sveriges kristna råd partiledarna för de olika riksdagspartierna, och nu i slutet av augusti mötte jag, tillsammans med Stockholms domprost Jonas Eek, någon partiledare, ett par ministrar och i andra uppsatta företrädare för de olika partierna i Sankt Jacobs kyrkas ”Valet under valven”.
Det har varit sällsamma rum i den annars tämligen intensiva valrörelsen, där det är viktigt att svara snabbt; gärna klatschigt, klickbart och tvärsäkert.
Det har varit rum som inte har exploaterats. Sveriges kristna råd har medvetet gått in för att inte exponera samtalen med partiledarna. Och nu senast skedde samtalen i ett kyrkorum med valven som skydd och endast föranmälda som deltagare. Allt omringat av den vackraste orgelmusik, med en avslutande fredsbön och möjlighet att tända ljus.
Tid för reflektion
Det har varit sårbart och nära stundtals, och tid att självkritiskt få reflektera, för oss alla. Vi har försökt att inte ställa politiker till svars, samtidigt som vi öppnat upp med frågor som: ”Vad i ditt eget partis politik tror du motverkar tillit?” eller ”Var går dina absoluta gränser, ditt ’hit men inte längre, detta kan jag aldrig någonsin ge upp på’?”
En viktig del är att vi som företrädare för kyrkorna själva har kunnat säga: ”Vi kämpar också med detta!”
Vi har försökt att inte komma som facit, som att vi själva gör allt rätt. Det finns ju bara en enda domare, och det är inte vi, utan Gud.
Vi har även nu i den senaste samtalsrundan i ”Valet under valven” ställt frågor om tro, hopp och kärlek. Vilken värld politikerna hoppas på, tror på och älskar?
Det har självklart varit korta stunder det handlar om, i späckade politikers, såväl som kyrkoledares kalendrar, och visst, vi som kyrkor har framhållit ett antal områden som vi glasklart vill stå upp för och kämpa för: Alla människors lika värde, en barmhärtig migrationspolitik, ett fortsatt starkt internationellt ansvarstagande, ansvar för nödvändig klimatomställning.
Vi har även lyft fram vikten av religionsfrihet och religion som viktiga resurser. Vi har problematiserat demokrativillkor som slår för hårt och lyft fram vad vi menar bidrar till respektive motverkar misstro. Vi har lyft fram barns rättigheter och problematiserat sänkta straffåldrar och inte minst tillbakadragna permanenta uppehållstillstånd.
Ett enda ”vi”
Ändå har det öppnat sig emellanåt och vi har kunnat titta åt samma håll, se gemensamt på det som gäller oss alla, och vara medvetna om den oerhörda komplexitet och alla de samtida kriser vår tillvaro präglas av.
Vi behöver varandra i sökandet efter vägar i detta.
I de sista skälvande veckorna inför valet: tänk om det kan få skina igenom lite mer ärlighet i mötena, lite mer ”vi står i detta tillsammans”. Det handlar inte om ”dem”, politikerna, och om ”oss” andra, utan ett enda ”vi”, och vilka vi alla ger vårt förtroende att leda.
Sofia Camnerin
Foto: Magdalena Vogt
