I dag är det dagen efter opinionsmöte då vi samlades i Clara kyrka till förbön, fackeltåg längs Hamngatan mitt i rusningstrafik för att avsluta med en manifestation på Mynttorget. Cirka 600 människor slöt upp under parollen I solidaritet med utsatta troende världen över.
Jag vet inte hur många kyrkoledare som slutligen fanns bland de församlade, jag vet inte hur många kyrkor som fanns representerade, men jag vet att det var en bred representation, såväl på bredden, höjden och djupet. Tänk att det går att förverkliga en tanke på tre veckor – för det var så det var, inklusive förankringsprocesser, formulering av bön, debattartikel, innehåll i samlingarna och allt praktiskt runt omkring som polistillstånd och inköp av facklor.
I dag är jag fylld av en djup tacksamhet till alla som gjorde detta möjligt genom närvaro, delaktighet och engagemang. Några ögonblick bär jag med mig särskilt; I kyrkan, när böner bads på urdu, swahili och arabiska följt av kyrkoledare som ledde oss i solidaritetsbönen med det gemensamma omkvädet Livets Gud, led oss till rättvisa och fred, och ljus tändes för de länder som särskilt nämndes. Programmet vid Mynttorget visade på en nerv och genom Immanuel gospels sång spreds en värme och ett hopp in i det allvar som var ärendet för dagen – förföljelse och utsatthet. Tacksamhet över Sveriges interreligiösa råds närvaro och delaktighet i läsning av FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna – en detalj med stor symbolisk vikt.
Kanske ändå det största ögonblicket var när jag i folkhavet såg tre kända ansikten som log mot mig, människor från Syrien som jag känner sedan tjugo år. En familj med barn i samma ålder som mina barn, söndagsskolkompisar och lekkamrater när den tiden var. Människor som lever med smärtan mer påtaglig i kroppen än jag. Som levt i flykt. Kramarna och tårarna vi delade mitt under ett av talen sitter kvar som en bön. Jo då, det handlar om principer, lagar och konventioner som vi vill få till på ett bra sätt. Men mest av allt handlar det om människor av kött och blod. Medmänniskor i världen, kända och okända, nära och långt borta, som är närmare utsattheten än jag. Det är med er vi vill visa solidaritet, för när en del av mänskligheten lider, då lider vi alla.
Mitt i en rusig lycka över att allt blev bra och tillsammans med övertygelsen att nu och då behöver vi höja rösten och tala, finns en naiv och barnslig dröm; tänk om det kunde vara lika enkelt att göra skillnad där det verkligen behövs, å, att det vore möjligt att förändra världen på bara tre veckor där oro, förtryck och förföljelse är!
Jag fortsätter att be tillsammans med kyrkor världen över: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Karin Wiborn
PS. Läs mer om manifestationen här: Länk. DS