Nyligen återfanns en annons från Humanisterna som föranlett en debatt i bland annat Svenska dagbladet, Dagens nyheter och P1 morgon i Sveriges radio. Där kunde vi läsa följande: ”Jag tycker att barn ska ges en rimlig möjlighet att själva komma fram till vad de tror på. Att stämpla barn med en viss livsåskådning är en kränkning av dem som individer. Religionsfriheten bör gälla alla, oavsett ålder.”
Vi var nog många som reagerade när vi läste den, även om den är ganska symptomatisk för Humanisternas syn på religionsfriheten. Annonsen har problematiserats i kritiska artiklar av bland annat Maria Klasson Sundin och Carl Henrik Svanell i Svenska dagbladet och av Anita Goldman i Dagens nyheter. I deras artiklar finns gott om goda synpunkter om barns rätt till religionsfrihet, bland annat utifrån FNs barnkonvention och jag lämnar det spåret.
Det som blir så märkligt är att Humanisterna tolkar religionsfriheten som frihet från religion, inte frihet till religion. Som jag läser FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna handlar det alltid om frihet till något, rätt till tankefrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet. Jag förmodar att Humanisterna tänker sig att det i de andra exemplen handlar om rätten till detta men i fråga om religionsfriheten handlar det om frihet från religion. Humanisterna talar gärna om det sekulära samhället där religiösa symboler helst inte ska förekomma i det offentliga rummet. Vi kan vara överens om att staten måste vara sekulär och neutral när det gäller religionsutövning, men sekulärt kan aldrig ett samhälle bli, inte ens i länder som Nordkorea, Kina och Sovjetunionen.
Vårt land anses vara ett av världens mest sekulariserade länder och framstår i de senaste internationella sociologiska undersökningarna som kanske världens mest sekulärt-rationella land. Men att Sverige är sekulariserat innebär inte att det svenska samhället skulle vara sekulärt. Tvärtom visar sociologer på ett fenomen som de kallar ”religionens nya synlighet”, vilket bättre beskriver situationen än uttrycket ”religionens återkomst” eftersom vi knappast kan säga att religionen försvunnit från vårt land och nu plötsligt återvänt. En del forskare och samhällsdebattörer har förvånats över detta, men vi som är aktiva i våra respektive kyrkor vet att inte minst kyrkorna har en stor betydelse i många svenskars liv.
Till sist vill jag komma tillbaka till det där med frihet till och frihet från. Under många år arbetade jag för Svenska kyrkan i Peru och kom i nära kontakt med den latinamerikanska befrielseteologin. Och det är ju ganska självklart att det för befrielseteologerna handlar mycket om att stödja människors kamp för frihet från förtryck av olika slag. Men samtidigt finns det en övertygelse om att det inte räcker med frihet från. Friheten från förtryck måste ersättas av demokrati och en dräglig, människovärdig tillvaro. Här spelar det Paulus skriver om i Galaterbrevet en central roll: ”Till den friheten har Kristus befriat oss. […] Ni är ju kallade till frihet, bröder.” (Gal 5:1, 13)
Och i ljuset av detta fortsätter vi oförtrutet med bönen från Kyrkornas världsråd:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson
