Tänk att en konferens i Kapstaden skulle klargöra vad mitt arbete på Sveriges kristna råd betyder! Detta klargörande fick jag när jag i förra veckan besökte Sydafrika. ”Ecklesiologi och etik: den ekumeniska teologins ställning i Afrika”, var rubriken som säkert är så där lagom intressegivande för många som läser detta. Men vad det handlar om är faktiskt hur kyrkan och vi som kristna ska leva i världen.
Framsidan på konferensprogrammet visar två hopklippta fotografier med ärkebiskop Desmond Tutu. Det ena visar honom med händerna formade till bön och på det andra ropar han ut, kan man tänka sig, en protest mot orättvisorna i världen. Ecklesiologi handlar om vad kyrkan är och etik handlar om vad kyrkan gör. Så ville konferensen peka på spänningen mellan dessa båda perspektiv och hur viktigt det är att man inte skiljer dem åt. Och det är precis detta som är den ekumeniska teologins uppgift.
När den ekumeniska rörelsen växte fram i början av 1900-talet var de här båda perspektiven levande i de två grenar som så småningom skulle bilda Kyrkornas världsråd i Amsterdam 1948. Den ena grenen, som kallades Life and Work, bildades efter det s k Stockholmsmötet för 90 år sedan, 1925, som Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom var initiativtagare till. Här handlade det om fred och så småningom om social rättvisa. Den andra, som kom att kallas Faith and Order, grundades två år senare, 1927. Här kom teologiska lärofrågor att stå i centrum. Det faktum att samma personer var aktiva i båda grenarna, liksom i den tredje grenen, det internationella missionsrådet med rötter i den internationella missionskonferensen i Edinburgh 1910, som integrerades i Kyrkornas världsråd 1961, visar att det aldrig var vattentäta skott mellan grenarna.
Vår uppgift idag i den ekumeniska rörelsen måste vara att envist arbeta med att hålla samman dessa båda perspektiv och överbrygga den spänning som många uppfattar mellan dem. Om vi inte gör det är risken uppenbar att vi antingen hamnar i diket där vi enbart arbetar med kyrkans inre frågor eller också i det andra diket som innebär aktivism utan någon egentlig grund i vår tro. Vi behöver båda sidorna i fotografierna med Desmond Tutu, dvs både bönen och den utåtriktade profetiska rösten. Vi behöver, som vi ofta säger, både ”bön och handling”, och be som vi sjunger i en av påskens psalmer: ”Forma våra händer till tjänst och bön” (154:4).
En kyrka som gestaltar båda dessa perspektiv blir trovärdig både i förhållande till det som är vår inre tro och i förhållande till en omgivning som ropar efter rättvisa och något alla fast vid när tillvaron rämnar.
Låt oss be om att få vara en del av en sådan rörelse, en kyrka som både pekar inåt mot det centrala i kristen tro, men också vågar gå över gränser för dem som är utsatta. Den bönen kan sammanfattas i orden: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson
