
I min bokhylla står en bok som kom ut 1998, beställd av regeringen som en del av Levande historia, då ett projekt som bland annat resulterade i myndigheten Forum för levande historia. Boken heter … om detta må ni berätta … en bok om Förintelsen i Europa 1933-1945, och som erbjöds alla familjer med barn i grundskolan. Jag påminner om den, för det är viktigt att återberätta och minnas historien för att inte göra om misstag. Vi får inte glömma.
Varför jag just nu har plockat fram den här tjugo år gamla skriften hänger ihop med att jag denna vecka varit i Wien tillsammans med mina kollegor i Europa på det årliga generalsekreterarmötet. Temat var Tolerans i judisk kristna muslimska relationer. Samtal och föredrag visade på olika vägar till samverkan och tolerans för att överkomma främlingsfientlighet och hat. Vi delar en oro över utvecklingen i Europa, och det finns berättelser vi måste berätta, för att inte glömma, men också för att skapa hopp, eller varför inte tro, hopp och kärlek?
När jag återvände till Sverige reste jag direkt till Tullinge för ett möte med Sveriges interreligiösa råd i Gurdwara Sangat Sahib, Sikhiskt tempel. Mötet inleddes med äppelkaka – ganska typisk svenskt och Chai-te – ganska typiskt indiskt, därefter fick vi höra om Sikher i Sverige och i Indien, där tillvaron också för Sikher, inte bara kristna, hårdnar. I Sverige är det bättre för religionsfriheten är tydligare. Låt oss fortsätta så.
Det fina med Sveriges interreligiösa råd är den vänskap som växer fram mellan olika troende. Det svåra är att få vänskapen att sippra ut. Hur gör en för att förmera en känsla av medmänsklighet? Att det går att dela väldigt mycket, såväl äppelkaka som funderingar med människor som du inte delar tro med? Vi ber inte tillsammans, vi tror inte lika, trots det finns det värdegrunder vi delar och önskar för ett mångkulturellt samhälle, ett färgstarkt samhälle som handlar om alla människors lika värde och rätt att tro och utöva sin tro privat och offentligt.
Egentligen tror jag att boken om förintelsen kom fram ur min bokhylla för att jag är rädd vad som kan hända om vi glömmer. Mänsklighetens historia har tillräckligt många sår, vi behöver inte fler. Vi behöver försoning och hopp.
Låt oss be: ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.
/Karin Wiborn