Första gången jag åkte skidor tillsammans med ett barn märkte jag att terrängen är olika för oss människor. Jag tyckte att jag åkte på alldeles slät mark när den lilla killen som var vid min sida utbrast ”Oj, en backe – och jag klarade den!” Jag tittade ner och såg en liten, liten backe som just inte var någonting. För mig.
Minnet kommer för mig efter att ha gått en sträcka med den som inte ser och den som har svårt att gå. Det är mycket som är olika för oss människor. Det jag enkelt parerar genom att gå åt sidan är ett svårare hinder för en annan. En kort sträcka kan samtidigt vara lång för den som har krångliga eller små ben.
Jag är på nordisk nätverkssamling om kyrka – funktionshinder med temat Gåvan att finnas till, utifrån ett dokument antaget av Kyrkornas världsråd 2016 och framtaget av EDAN (Ecumenical Disability Advocates Network). Essensen i texten är lätt att ta till sig: Livet i sig är en gåva från Gud och vi som människor är gåvor till varandra, bara genom att vi finns till.
Konsekvenserna för hur vi firar gudstjänst och hur vi förstår, ordnar och är kyrka, är desto mer utmanande. För nog är det väl så att inte någon enda säger att kyrkan bara är till för den som har alla sina förmågor intakta? Nej, vi vet att alla människor är lika mycket värda och Guds avbilder. Men hur syns det? Hur påverkas våra gudstjänster, sammanträden, organisation och lokaler av att evangeliet handlar om att omfamna vår ofullkomlighet i Guds fullkomlighet? Hur är vår mänskliga skörhet synlig mitt ibland oss? På riktigt. Som en självklar del av skapelsen och livet.
Gåvan att finnas till, som i sin svenska översättning har nummer 23 i SKRs skriftserie, är ett stycke kontextuell teologi utifrån funktionshinder – eller funktionsvariationer – som kommunicerar med andra dokument inom ekumeniken, särskilt Kyrkan på väg mot en gemensam vision och Tillsammans för livet.
Och jag lär mig att det som är självklart för mig är inte det för någon annan. Jag behöver sakta ner farten för att gå i takt med min vän, reflektera över vad gemensamma böner i en tryckt gudstjänstordning betyder för den som inte kan se och för ett ögonblick tänka på hur meningsfull en gudstjänst är för den som inte hör. Jag vet att det kan kännas rätt jobbigt, jag både hör, ser och rör mig skapligt, och lite skamset, att läsa det jag nyss skrev. Det är inte min poäng. Nej, det är att det är oerhört nyttigt att gå en liten sträcka utifrån andras förutsättningar. Det sätter igång funderingar och, teologiska funderingar om Kristi kropp som fullkomlig i sin ofullkomlighet. Om vi menar allvar med en kyrka på väg mot en gemensam vision och tillsammans för livet behöver vi läsa in gåvan att finnas till för helhetens och äkthetens skull.
Frågor om funktionshinder är i allra högsta grad en mänsklig existentiell fråga. Förr eller senare är det aktuellt för de flesta av oss och i ljuset av Kristi kropp, att vi alla är delar i samma kropp, är det alltid en aktuell fråga för kyrkornas liv och trovärdighet.
Det nordiska nätverket för kyrka – funktionshinder möts vartannat år, den 6-8 september 2017 står Sverige värd i Uppsala. Jag är lycklig att vara deltagare i ett sammanhang där avancerad teologi möter djup skörhet mitt i livet.
/Karin Wiborn
