Helig omfamning i den heliga staden

Den 5 januari 1964 möttes påve Paulus VI och patriark Athenagoras I i Jerusalem. Öst och väst omfamnades och för ett ögonblick försvann tusen år av meningsskiljaktigheter och missämja. Den läkande process som då påbörjades har ännu inte resulterat i att de bägge kyrkorna kan dela nattvard med varandra, men närmanden görs aktivt, inte minst genom de nuvarande representanterna, påven Franciskus och patriarken Bartholomaios.

Kristenheten, i synnerhet den svenska, står inför hundraårsminnet av det stora mötet i Stockholm, som ägde rum i augusti 1925. De ord från mötet som sannolikt fått starkast vingar, är från Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderbloms avslutningspredikan i Uppsala domkyrka, 30 augusti 1925: ”Två voro där, Johannes och Paulus. Den tredje, Petrus, dröjde ännu.”

Det stora kyrkomötets store kreatör och möjliggörare kunde inte låta bli att uttrycka sin sorg över att kristenhetens med råge största gemenskap, Katolska kyrkan, inte var representerad. Samtidigt bärs uttrycket av ett hopp om att även ”den dröjande Petrus” skulle sälla sig till de närvarande apostlarnas kyrkors strävan efter enhet.

Och rätt skulle han få den enhetsälskande ärkebiskopen. Fyra decennier efter Stockholmsmötet hade Petrus kyrka genomgått en sådan grundläggande omvandling – genom den visionäre, enhetssträvande och godmodige påven Johannes XXIII:s stora försorg – att man kunde se ärkebiskop Nathans hopp uppfyllas. Petrus dröjde inte längre. Han var helt redo att möta sina syskon.

Brödramötet i Jerusalem

Det stora brödramötet skulle komma att äga rum i staden där allting började. Den 5 januari 1964 möttes Roms påve Paulus VI och Konstantinopels patriark Athenagoras I i Jerusalem.

I den heligaste av städer möttes och omfamnades öst och väst, och psalmistens ord tycktes gå i uppfyllelse: Vad det är gott och ljuvligt, att bröder är tillsammans! (Psalm 133:1). För ett ögonblick liksom försvann en millennielång ofördragsamhet, alla historiska oförrätter, inbillade eller verkliga, liksom alla ömsesidiga nidbilder. Gudsrikets eviga ljus tycktes såsom en fotoblixt föreviga bilden, ikonen, av Kristi utgivande, villkorslösa kärlek, avtryckt i de försonade brödernas omfamning.

Läkande och försonande omfamning

Inom en enkel, kärleksfull omfamning mellan de två bröderna började en sorts läkeprocess av ett mycket smärtsamt och ständigt påminnande sår i kyrkan, Kristi kropp. Ett sår som under ett drygt millennium fördjupats av högmod och misstänksamhet och beströtts med oförsonlighetens salt.

Kärleken i de försonade brödernas omfamning lade grunden till att den över 900 år långa ömsesidiga bannlysningen mellan deras kyrkor upphävdes. Det bekräftades officiellt året därefter, 7 januari 1965, genom ett gemensamt tillkännagivande som kungjordes samtidigt i Rom och i Konstantinopel (Istanbul).

Samtidigt dröjer den praktiska verkställigheten. Det tydligaste tecknet på försoning och enhet, den gemensamma nattvarden, har ännu inte återvunnits. I det hänseendet dröjer fortfarande Petrus och Andreas, tillika Johannes och Paulus.

Påve Paulus VI kysste metropolitens fötter

Drygt tio år efter den historiska brödraomfamningen i Jerusalem firas den 14 december 1975 minnet av denna viktiga händelse parallellt i Sixtinska kapellet i Rom och i Phanar i Istanbul (Konstantinopel). Jubiléet kan ses som ett tydligt tecken på att kyrkorna ville föra minnet av omfamningen i Jerusalem vidare, och med den förverkliga den fulla enheten.

Påven Paulus VI leder då fortfarande sin kyrka, medan patriarken Athenagoras I har hunnit lämna jordelivet. Den nye patriarken, Demetrios I, representeras vid jubileumsmässan i Rom av metropoliten Meliton av Chalcedon.

Vid mässans slut, fortfarande liturgiskt klädd, men med mitran avtagen, stiger påven oväntat ner från sin tron, faller ner inför den häpne metropoliten och kysser hans fötter. Så oförhappandes, för vissa chockerande, för vissa skandalöst, dock i största överensstämmelse med den främstes bland gelikar uppdrag: Servus servorum Dei, Gudstjänares tjänare. De häpna vittnena fick uppleva en djup kärleksgest, helt i efterföljd av Mästaren själv, som tvättade sina lärjungars fötter (Joh 13:4–17) och genom sitt exempel lärde oss att vara varandras tjänare, i kärlek och ödmjukhet.

Påven Pius IX satte fot på patriarkens nacke

Paulus VI var en påve sprungen ur Andra Vatikankonciliets öppna anda. Omfamningen i Jerusalem och påvens ödmjuka gest mot metropoliten, utgör en stark kontrast mot en av hans företrädare, påven Pius IX, och dennes tidigare bemötande av den melkitiske patriarken Gregorios II Yousef.

Som ledare för en kyrka med bysantinsk tradition hade patriark Gregorios II tydligt uttryckt sin stora tvekan inför Första Vatikankonciliet ofelbarhetsdogm, med invändningen att kyrkan inte är en absolut monarki och att påvens ofelbarhet inte rimmar med kyrkans tradition. På det hade Pius IX svarat med den välkända formuleringen: ”Jag är traditionen”.

Patriarken tvekade därför att underteckna konciliets beslut, och gjorde det först med ett tillägg, som säkerställde östkyrkans särart och syn på kyrkans primat:
”…förutom de rättigheter och privilegier som tillkommer de östkyrkliga patriarkerna”.

Inför patriarkens avresa från Rom och avsked från Pius IX föll patriarken ned i vördnad inför påven, bara för att få känna den påvliga toffelbeklädda foten på sin nacke, samt höra de mästrande orden: ”Detta var mig en hårdnackad krabat!”

Att omfamna och bli omfamnad

Påven Johannes Paulus II är en av de påvar som suttit längst i Petrus biskopsstol. På höjden av sin personliga och ämbetsmässiga mognad vände den polske påven Pius IX:s högmodiga likställande av sig själv med traditionen, genom att göra sig själv och sitt ämbete till föremål för andra kyrkotraditioners granskning.

Pius IX påstående ”Jag är traditionen!” blev hos Johannes Paulus II en fråga, av samma slag som Kristus ställde till apostlarna: ”Vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15). Och svaren lät inte vänta på sig. ”Du är Petrus!” svarade den franske ortodoxe teologen Olivier Clément i sin bok med samma titel. I svaret utvecklar han, på ett mycket lärorikt och konstruktivt vis, den ortodoxa synen på påveämbetet och primatet, som ett viktigt bidrag på vägen mot kyrkornas fulla enhet.

I Paulus VI:s anda och efterföljelse, öppnade Johannes Paulus II sin famn och fann sig omfamnad. Insiktsfullt visade han på kyrkan som Kristi levande kropp och påpekade, som den främste bland brödagelikar, att helheten av den kyrkliga organismen måste andas med sina två lunghalvor, den östra och den västra. Liknelsen fann god resonans bland världens kristenhet, också i dess östra halva.

Helandeprocess för öst och väst närmare varandra

Såren i den jordiska kyrkoorganismen har börjat sin helandeprocess. Ännu smärtar den eukaristiska splittringen, som fortfarande hindrar kyrkorna från att, som en gemensam kropp och vid ett och samma bord, dela den himmelska måltiden, den ende och odelbare Herren Jesu Kristi sanna kropp och blod. Dock börjar de två lunghalvorna sakta öva sig i en unison och harmonisk andning. Petrus och Andreas möts nu mera regelbundet, under innevarande tid genom påven Franciskus och patriarken Bartholomaios, bland annat vid kyrkornas firande av ömse apostlar.

Det är hög tid, kairos, för kyrkorna i öst och väst, att åter börja fokusera på och till fullo förverkliga sitt latenta systerskap, sin omistliga enhet. Mästaren Jesus Kristus förpliktigar oss därtill; den söndrade och sargade världen suckar därefter; himmelrikets eviga frid villkorar oss och orienterar oss på vår gemensamma pilgrimsvandring dit. Låt oss omvandla den apostoliska energin ur brödernas omfamning i Jerusalem till en apostolisk kärleksförklaring inför hela världen. Då kan världen åter börja tro; människorna åter säga: ”Se, så de älskar varandra!”

Detta är webbanpassad och kortad version av Misha Jaksic text. Ladda ner hela texten här!

Misha Jaksic
samordnare, ortodoxa kyrkofamiljen
Sveriges kristna råd