Världsveckan för fred i Palestina och Israel arrangeras varje år av Kyrkornas världsråd den tredje veckan i september. I år äger den rum från lördagen den 20:e till fredagen den 26:e. Veckan syftar till att uppmuntra troende till bön och arbete som gör det möjligt för palestinier och israeler att leva i fred.

Årets tema ”Vi måste stå till svars” är hämtat från Hebreerbrevet kapitel 4 vers 13 där det står:

Det finns också två underteman där frågan om att tala sant, och om skyldigheten att ta ansvar inför det som sker, fördjupas. Materialet är tänkt att användas som verktyg för reflektioner och bön, utbildningsmaterial och som uppmaningar till handling.

Det handlar om överlevnad

På kullarna mellan Jerusalem och Jeriko finns två beduinsamhällen: Khan Al Ahmar och Jabal Al Baba. Deras berättelse är en historia om uthållighet, motstånd och sorg. Den präglas av tvångsfördrivning, hot om rivning men också av en orubblig vägran att ge upp.

Med den kommande expansionen av den israeliska bosättningen Ma’ale Adumim riskerar Khan Al Ahmar att omringas av murar och vägar och förvandlas till ett isolerat område. Och inte långt därifrån, hotas Jabal Al Baba av en förbifartsled som riskerar att stänga ute byn från viktiga samhällstjänster, begränsa rörelsefriheten och tillgången till betesmark. ”Ingen mat, inget vatten, inga läkare, ingen skola. Det är en väg till vår isolering.” konstaterar Abu Basel, en av byn ledare.

De bägge beduinbyarna har länge kämpat mot hotet om att rivas. Skolhuset i Khan al Ahmar betjänar inte bara de egna bybarnen utan även omkringliggande beduinsamhällen. Alla lärare kommer från Jeriko. Om muren blir färdigbyggd kommer tillgången till utbildning att kapas. Till skolan har barnen gått trots osäkra förhållanden, och trots att de har fått utstå trakasserier från bosättare.

”Tack vare den internationella närvaron – särskilt de ekumeniska följeslagarna som brukade komma två gånger i veckan – kände vi visst skydd.” säger byledaren Abu Khamis.

I Jabal Al Baba, står Abu Basel bland ruinerna av rivna hem och berättar om ett samhälle som gång på gång har drabbats av rivningar, men som varje gång har rest sig och byggt upp igen. Även till Jabal Al Baba, eller Påvens kulle som den kallas, har många ekumeniska följeslagargrupper kommit genom åren för att visa solidaritet och genom sin närvaro bidra till lugn. ”De gav oss inte bara skydd – de gav oss hopp.” säger Abu Basel.

Känner sig bortglömda av världen

Men båda samhällena känner sig nu övergivna.
”Världen har vänt oss ryggen,” säger Abu Khamis. ”Vi vill inte ha sympati – vi vill ha handling. Skydd. Tryck. Närvaro.”

”Jag tror fortfarande att vi kan stoppa detta,” säger Abu Basel. ”Om det finns tillräckligt internationellt tryck kommer Israel att tvingas överge planerna. Men världen måste se oss – inte som siffror, utan som människor.”

Beduinerna i Östra Jerusalem håller inte bara fast vid tält och plåthus – de håller fast vid sin identitet, sin historia och den orubbliga övertygelsen om att höra till. Deras närvaro är en form av motstånd, ett levande vittnesbörd om en historia som vägrar att utplånas.