En vecka efter att vi lanserade Juluppropet visade SVT dokumentären “Ahmads resa” som precis illustrerar uppropets uppmaningar. I dokumentären möter vi Ahmad, 14 år, när han tillsammans med sin farbror flyr från kriget i Syrien. Det var hösten 2015. Ahmad säger om Syrien att ”det blev ett land där man inte kunde leva längre”. Resan till Sverige tar lång tid, lång väntan, farofylld båtresa, lång vandring till fots, fängelse. Mycket som en 14-åring inte ska behöva uppleva. Glädjen när de kommer till Sverige är stor, liksom tacksamheten till socialtjänsten, lärare och god man. Så börjar en ny väntan, på uppehållstillstånd, och återigen glädje när beskedet kommer.
Det är en fin liten film som absolut visar upp ett gott mottagande från Sveriges sida – om det inte vore för lång och oviss väntan. Men starkast och mest berörande är Ahmads längtan efter sin familj. Intervjuaren frågar vid ett tillfälle ”Vad tänker du på?” och får till svar: ”Vad kan någon som har sina föräldrar i krig tänka på?” När filmen slutar har hans familj som är kvar i Damaskus fått tid för samtal om familjeåterförening i Libanon 1 februari 2018.
Det betyder kanske att de kan återförenas i Sverige, det vill säga om de kan ta sig till Libanon och att processen går bra, någon gång under 2018. Tre år efter att de skildes åt. Föräldrarna vinkade av en fjortonåring och kommer, om allt går bra, välkomnas av en sjuttonåring i sitt nya hemland. En kille med ett nytt språk, nya vänner, nya rutiner.
Tre år är lång tid att leva åtskild från sina föräldrar och sitt barn. Tre år av oro, ängslan och osäkerhet innebär mycket smärta, som dessutom är parallell med att lära sig ett nytt språk, leva i en ny omvärld och etablera sig. Tre år mitt i skolgången som är viktig för den långsiktiga etableringen.
Ahmad är en av 35 000 ensamkommande flyktingbarn som kom till Sverige 2015 enligt Migrationsverkets statistik.
Vi ska fira jul och återigen mötas av bibelns berättelser om hopp, ljus och om att inte vara rädda. Jag önskar orden från profeten Jesaja till alla de män, kvinnor och barn som vandrar i mörker, och till de barn som längtar efter sina föräldrar och de föräldrar som längtar efter sina barn:
Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram … Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns (ur Jesaja 9).
Det, och att ängeln som ropar i julnatten återigen ska höras över alla jordens nejder; Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket (ur Lukasevangeliet 2).
Låt oss bära ”Ahmad” i våra hjärtan och underteckna uppropet som hjälp till en God jul och ett Gott nytt år!
/Karin Wiborn
