Jag är hemma efter en mycket speciell vecka försöker jag summera mina intryck, och vill dela med mig i en blandad kompott:
Såväl regeringens delegation i Rom som Kyrkornas världsråds delegation i New York har överraskat mig positivt med relativt enkelt, men okej boende. Det gillar jag! Det visar på en mogen livsstil och förmåga att prioritera bra. Kan verka vara en detalj; men jag menar nog att världsförändrare och ansvarstagande politiker blir mer trovärdiga med en viss återhållsamhet.
En riktig höjdare var att möta Sveriges ambassadör vid den Heliga stolen (som jag lärt mig att man ska säga, och inte Vatikanstaten); Ulla Gudmundsson. Fantastisk guide till påveinstallationen med mycket kunskap, humor och värme. Har du möjlighet att lyssna till henne, gör det!
Så viktigt att civilsamhälle och politiker samverkar genom att dels veta sina roller, dels kliva över dem och mötas för att prata sig samman och söka det bästa. Ta till exempel vapenhandeln; Som jag har skrivit tidigare så tycker jag inte alls att vapen ska vare sig produceras, handlas med eller användas. Jag förstår att det är en naiv hållning och inte möjlig. Men som del av civilsamhället kan jag tycka det och uttrycka det. Ett steg på vägen till mindre väpnat våld är ett bra vapenhandelsavtal.
Så mycket gott det sker genom många engagerade människor. Organiserad godhet är bra och ger stora möjligheter att påverka om grundarbetet är väl utfört. Vad kan vi lära som kyrkorna tillsammans i Sverige? Kan vi utveckla vårt påverkansarbete? Förra året var jag i Skottland på europeiska nationella råds generalsekreterarmöte och besökte bland annat parlamentet, där ett par lobbyister från kyrkorna följde arbetet ständigt. Nåt för oss?
Det är för all del häftigt med höga hus, typ skyskrapor som det finns gott om i New York. Men jag trivs bättre när man ser himlen lite mer. Faktiskt så blir jag på gränsen till olycklig när dagsljuset inte når mig. En självinsikt.
Kanske den största insikten är att människor är människor oavsett titel och nationalitet. Det är efter ett tag inte så stor skillnad att samtala i regeringsplanet, i FN-huset eller hemma på gatan. Det är väldigt skönt. Väldigt häftigt och bra att komma ihåg.
Nu ser jag fram emot ett par mer normala kontorsdagar och en stilla vecka med död och uppståndelse. Med mig följer en bön om att förhandlingarna i FN når ett tillräckligt gott slut och att generalförsamlingen senare ger oss ett beslut som sparar det viktigaste vi har – människoliv.
/Karin Wiborn
