Jämlikhet och lovsång under tårar

Det är internationella kvinnodagen idag. I veckan benämndes detta på morgonbönen på Ekumeniska centret. Så vi tände ljus för jämlikhet, ett ord som inte hörs så ofta. Oftast brukar vi tala om jämställdhet när det handlar om kvinnors lika rättigheter. Ordet avbildslikhet finns i jämlikhet. Och det likställda i värdighet. Varje människa. Varje kvinna. Varje flicka. Alla.

Jämlikhet är ett ord som i varje tid riskerar döljas av starkare ord, starka krafter. Isärhållande, dominerande. Därför kan vi aldrig släppa det. Inte kampen för det.
Feministiska teologer visade tidigt hur förtryck av kvinnor hör ihop med förtryck av jorden, förtryck av urfolk, av funktionshindrade, av homosexuella, av svarta, av fattiga. Därför måste kampen för frihet ständigt föras. Så länge någon inte är fri är ingen fri. Så länge någon del av kroppen lider, lider hela kroppen.

Många av våra kyrkor är i fastan nu. En tid för besinning och förberedelse. Kärva texter i kyrkoåren. Den kämpande tron, kamp mot ondskan, prövningens stund, som en dagsaktuell påminnelse om att kamperna måste fortsätta föras. Mot död, våld, förtryck, krig och mot global uppvärmning.

Men också mot ensamhet, övergivenhet, hunger.

Vi möts till gudstjänst igen på söndag, mitt i fastan. Som kontrast och påminnelse om det samtidigt sanna, handlar texterna då om bröd som mättar all hunger, att det fortfarande finns ett sådant bröd.

Vi kommer sjunga lovsång. Inte som flykt utan som kanal också för förtvivlan, som Jonas Eek skriver i Från och med Gud. Om trons språk och rimlighet. För trons liv är ett liv i lovsång. ”Lovsångens motsats är inte jämmer, utan dödens tystnad. Det är mot ensamhet och död som kyrkan sjunger.”

Och det är därför vi fortsätter sjunga och arbeta, tillsammans. Och det vi gör, är ett deltagande i det som redan pågår. För Gud är den som ger allt gott i överflöd (2 Kor 9:8).

Sofia Camnerin
generalsekreterare Sveriges kristna råd