ljusbärare

En gravid kvinna misshandlades i Farsta – det är min stadsdel. För att hon bar Hijab. I Syrien dödas människor av giftig gas. Hur många som dödats i Egypten de senaste veckorna går knappast att räkna, rapporterar en tidning. Jag och många med mig gör den första arbetsveckan efter semester när dessa nyheter är högst på löpsedlarna. Det känns ansvarsfullt och svårt. Utmaningen är glasklar men vägen dit höljd i dunkelhet. Utmaningen att stå upp för varje människas rätt att tro – och bekänna sin tro. Och att det aldrig kan vara rätt att civila människor dödas och misshandlas. Det kan aldrig vara för Guds skull. Våld för att bevara eller kämpa för makt duger inte heller som skäl.

Jesus stod alltid, alltid på de mest utsattas sida. Där ska vi också stå, som kristenhet i Sverige. Men hur? Hur i hela friden kan vi bidra till att göra skillnad i Syrien och Egypten? Vi kan fördöma, vi kan vara uppretade, vi kan protestera. Och det ska vi göra. Tala om att vi ser, vad vi ser och vad vi tycker om det vi ser. Vi kan be för fred och vi kan be om omvända hjärtan.

Det var en hel del som reagerade på misshandeln i Farsta. Som om: Nu är det nog! Sluta! Vi ger oss inte i kampen för alla människors rätt till tro. En av dem var min dotter som bar sjal för att varje människa, kvinna som man, borde ha rätt att klä sig hur lite eller hur mycket hen vill utan att riskera kränkningar i någon form. För rätten att välja Hijab om en vill. Eller låta bli om en inte vill. I solidaritet, för att så många muslimer tvingas försvara sin livsfilosofi om och om igen. I motaktion, med avsky, mot alla de rasistiska undertoner som mer eller mindre finns dolda i vårt samhälle. Mot sekularitet, för mångfald, för jämlikhet.
Med löfte från Matilda lånar jag hennes ord som är yngre och modigare än mina. För jag tänker som hon.

Nej, det räcker inte att bära sjal en dag, men det är en liten del i att stödja utsatta, misshandlade och dödade i Syrien och Egypten, att inte acceptera kränkningar i vårt land. Och ibland måste man bara göra något. Jag tror att måndagen den 19 augusti var en sådan dag. I nästa vecka, den 28 augusti, är det 50 år sedan Dr Martin Luther King jr höll världens kanske mest kända tal i Washington DC och som slutar så här:
När vi låter friheten klinga ut från varje samhälle och varje by, från varje stat och varje stad – då får vi möjlighet att påskynda ankomsten av den dag då alla Guds barn – svarta och vita, judar och hedningar, protestanter och katoliker – kommer kunna ta varandras händer och tillsammans sjunga orden ”Free at last, free at last. Thank God Almighty, we are free at last”.

Gud, ge oss vishet, mod, frihet och upprördhet nog för att verka klokt. Livets Gud, led oss till rättvisa och fred. Amen.

/Karin Wiborn

 

 

Fortsätt läsa mer från oss