”Hon lindade och lade honom i en krubba”

19 december 2017

”Hon lindade och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget” (Lukasevangeliet 2:7).

Orden är välkända och vi läser dem flera gånger varje jul. Det är inte alltid vi tänker på utsattheten för den heliga familjen och att många familjer idag delar deras verklighet, inte minst de som är på flykt. I kyrkornas engagemang för människor på flykt har den heliga familjens utsatthet varit en viktig drivkraft, vilket uppmärksammades i våra kyrkoledares julhälsning i förra veckan.

Julevangeliet säger oss något viktigt om hur Gud bryter in i vår verklighet, fjärran från palats och maktens boningar:
”Så stilla och så oförmärkt blir oss Guds gåva räckt,
Och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det” (Sv Psalm 115:2).

Så handlar Gud, ”det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam” (1 Korinthierbrevet 1:27). Det perspektivet går som en röd tråd genom hela Bibeln och särskilt tydligt blir det i de älskade texterna som vi läser varje jul.

Alltsedan änglarna sjöng för herdarna i julnatten på herdarnas äng i Betlehem, har människor i alla tider hämtat kraft i att Gud blev som en av oss genom att låta sig födas in i vår verklighet och dela utsattheten som är många människors erfarenhet. Som någon har sagt:
”Det stora med Gud är inte hur stor han är utan hur liten han kan bli.”

Detta är Guds stora gåva till oss människor, vilket gett många hopp att leva också i svåra tider.

I tacksamhet och lovsång stämmer vi in i en av julens stora psalmer och önskar varandra en välsignad jul och ett gott nytt år:
”Evige Fader, evig är din strålglans,
evigt är ljuset från Betlehem.
Här över barnet evig lyser glorian.
O kom, låt oss tillbedja, o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist” (Sv psalm 122:5).

/Olle Kristenson

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page