Greta Thunberg, klimatet och påskens mönster

Palmsöndagen berättar för oss om både hoppfullhet och offer i en och samma mening. Kanske är det därför som Heiner Koch, ärkebiskop i Berlin, nyligen jämförde Greta Thunbergs fredagsdemonstrationer med Jesu intåg i Jerusalem.

Det är något mycket hoppfullt i att så många unga klimatstrejkar runt om i världen. Ett hopp ”trots allt” är viktigt – att ta klimathoten på allvar men att förändring också är möjlig. De unga visar vägen och manar oss alla till offer för att vår värld ska överleva. Klimatkrisen är som Greta själv uttryckt det en existentiell kris i vår tid och det som nu framför allt behövs är inte främst kunskap utan handling och åtgärder. Kyrkorna kan, som ofta skett, gå sida vid sida med de unga och vara en profetisk röst för klimaträttvisa i relation beslutsfattare.

Jag tänker samtidigt att vi kan behöva vara i ångesten innan vi kan ta till oss allvaret, uppleva ånger och därefter förändras. Det är påskens mönster och gäller hela vårt liv.

Någon har sagt att vi inte alltför snabbt bör passera långfredagens ångest för att fira påskens glädje. Harry Månsus, även kallad Sveriges första ekoteolog, talade nyligen på seminariet ”klimatfasta – tid för offer?” medarrangerat av Sveriges kristna råd. Han menar att vi i Sverige lever med paradoxen att vara ett naturälskande folk samtidigt som vi ”stänger av” och vill ha mer och snabbare underhållning.

Förnekelse är ett vanligt fenomen när vi drabbas av sorg. Vi kan, menar han, inte få till en omställning av vår livsstil om vi springer förbi sorgen och smärtan. Det är när det är som mest nattsvart som en förändring kan skönjas. Klimatångesten kan leda vidare mot något nytt och hoppfullt likt långfredagens ångest utbyttes mot påskens uppståndelse.

Kyrkorna har länge arbetat med klimatfrågorna både praktiskt och teologiskt på olika sätt. Det gemensamma arbetet har bland annat synliggjorts i den Globala Veckan och Skapelsetid. Vi tror att den kristna skapelsetron bidrar med ett unikt språk som utmanar samhällets normerande krav på tillväxt och utveckling. Den visar att skapelsen är något som är oss givet och inte bara en resurs för framtida generationers bruk. Ja, själva jordens värde har bekräftats av Skaparen genom Guds människoblivande i Jesus. Inkarnationen innebär en solidaritet med världen av ett djupare slag och att Gud har en relation till allt skapat.

I den kristna tron beskrivs världen som Guds hushåll (oikumene av grekiskans ord oikos som betyder hus) där allt som existerar ingår och där människan är jordens förvaltare. Människan är Guds medskapare för det gemensamma goda. Kyrkorna kan därför inspirera andra genom sitt handlande och vara ett exempel för världen. I SKR:s arbetsgrupp för klimat och hållbar utveckling talar vi om konceptet Grön kyrka som en väg framåt i det gemensamma ekumeniska arbetet. Det är ett lärande och görande som går hand i hand. En grön kyrka är en kyrka som visar hänsyn till Guds skapelse genom specifika åtgärder som minskar belastningen på klimatet. Det innebär också att vi som kyrkor har ett annat perspektiv och kan ha en långtidsagenda till skillnad från de kortare politiska mandatperioderna. Det teologiska och poetiska språket ger möjligheten att formulera sig på ett fördjupat sätt kring klimatfrågorna utifrån påskens tolkningsmönster.

Vi ber vår bön:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Jakob Evertsson
Teologisk rådgivare

Fortsätt läsa mer från oss