Hur påverkade min närvaro påveinstallationen?

påveinstallationen

Jag ska erkänna att jag inte reflekterat mycket över påven tidigare, däremot en del om ledarskap och vad en person kan betyda som enande, samlande för ett sammanhang. Nu, sedan 11 februari när påve Benedictus meddelade sin avgång, tycker jag det har blivit väldigt intressant.

Påven är utan tvekan den ledare i världen som flest relaterar till, en viktig symbol. Vad kommer det att betyda för synen på ledarskap och makt när påven för första gången på 600 år lämnar den ifrån sig för att kraften är begränsad? Sunt och spännande, tänker jag. Valet av påve Fransiskus har diskuterats långt utanför Romersk-katolska kyrkan, och huruvida det är ett val som kommer göra skillnad eller inte. Personligen är jag allt lite nyfiken och några hoppets tecken finns ju, bland annat markeringen av enkelhet som återkommer i flera av de val som ämbetsbärare som han har kunnat göra vid sitt inträde.

I dagens predikan var ömhet och omsorg centralt och omfamnade såväl hela skapelsen som den utsatta människan (min italienska är väl sisådär, så jag har fått lita på mina meddelegaters recension) Det refereras också till en ny öppenhet för andra kyrkor och behovet av dialog med andra religioner. Jag tror det finns skäl att känna en gnutta hopp och gratulera våra Romersk – katolska systrar och bröder till en mänsklig, enkel och därmed gudomlig och märkvärdig ledare.

Vad kan jag ha haft för betydelse på denna högtidsmässa? Jo, men nog är det roligt att Sveriges regering vill ha med en representant för svensk kristenhet ett sådant här tillfälle? Och att svensk kristenhet representeras av kyrkornas gemensamma ekumeniska vilja, Sveriges kristna råd. Det säger något om våra relationer till varandra.

Om min närvaro på något vis påverkade själva högtiden så var jag i mig själv en unik varelse. Jag såg definitivt ingen annan kvinnlig prästkrage, så möjligen var jag ett vittnesbörd om kvinnors plats i kyrkan. Vi hälsade på många präster på väg genom Peterskyrkan, alla mycket glada, några titulerade mig ”reverent”.

Låt oss ha hopp om att vi går en framtid till mötes där tradition och förnyelse kan befrukta och inspirera varandra – som Ambassadör Ulla Gudmundsson sa Påve Benedictus gick tillbaka 600 år i traditionen för att finna en förebild för förnyelse

Nu ska jag växla om till en annan av världens maktfaktorer. Förenta Nationerna. Jag är nu i New York. Fortsättning följer…

/Karin Wiborn

petersplatsen

Fortsätt läsa mer från oss