”…en enda kropp och en enda ande”

Enhet är inte bara ett ideal, det är ett gudagivet uppdrag som ingår i själva kärnan av vår kristna identitet. Det är ett uttryck för det innersta i kyrkans kallelse – en kallelse att, mitt i vår mångfald, återspegla den harmoniskt flerstämmiga enhet som vårt liv i Kristus innebär. Denna gudomliga enhet är central i vårt uppdrag och hålls vid liv av Jesu Kristi djupa kärlek, han som har pekat på enheten som ett mål att sträva mot.

Det är också något aposteln Paulus lyfter fram när han skriver i sitt brev till efesierna att det är ”… en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp” (4:4). Årets bibelvers sammanfattar den kristna enhetens djupa teologi.

Den gudomliga enheten är central

Genom hela Bibeln genljuder Guds kallelse till enhet, ända från begynnelsen. Abrams vädjan till Lot är ett uttryck för en gudagiven längtan efter fred och harmoni bland de troende: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt.” (1 Moseboken 13:8). Abrams uppmaning till samförstånd och ömsesidig respekt, trots att de till slut går skilda vägar, betonar vikten av att leva i fred.

Denna gudagivna uppmaning fortsätter i 3 Moseboken 19:18, där Gud befaller: ”Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” Sådana bud påminner oss om att förlåtelse och kärlek är nödvändiga för att bevara enheten i de troendes gemenskap.

I Psaltaren besjungs hur vackert det är med enhet bland Guds folk: ”Vad det är gott och ljuvligt att bröder är tillsammans.” (Psaltaren 133:1). Det här bildspråket understryker hur viktig enheten är i Guds plan med sitt folk. Ordspråksboken, i sin tur, varnar för oenighet bland Guds folk och säger att Gud föraktar dem som vållar strid mellan bröder och systrar (Ordspråksboken 6:19), och lär oss att tålamod och förlåtelse är avgörande för att upprätthålla samförstånd (Ordspråksboken 19:11).

Vår enhet ska vara ett vittnesbörd

I Nya testamentet lyfter Jesus Kristus begreppet enhet till en andlig dimension, som något som speglar den djupa relationen mellan honom och Fadern. Enhet bland hans efterföljare är inte bara frånvaron av konflikter, utan ett djupt, andligt band som återspeglar enheten i den heliga Treenigheten. Jesu bön i Johannesevangeliet 17:21 innebär en uppmaning till alla troende att vara ett eftersom han och Fadern är ett, vilket visar att vår enhet är grundad i vår relation med Kristus och i vårt gemensamma uppdrag att dela de goda nyheterna. Jesu grundläggande befallning att vi ska älska varandra så som han har älskat oss (Johannesevangeliet 13:34–35) understryker att denna kärlek utgör kärnan i vår enhet. Den uppoffrande och osjälviska kärleken är det sammanhållande bandet i vår gemenskap och samtidigt det främsta vittnesbördet om vårt lärjungaskap. Jesu bön, att vår enhet ska vara ett vittnesbörd för världen (Johannesevangeliet 17:23), är en bestående påminnelse om hans gudomliga uppdrag.

Apostlarna upprepar temat om enhet

Paulus betonar i sina brev vikten av enhet inom kyrkan och uppmanar oss att leva värdiga vår kallelse med ödmjukhet, mildhet, tålamod och kärlek (Efesierbrevet 4:1–3). Paulus vision om enhet, i Romarbrevet 12:6, pekar på mångfalden av gåvor som bygger upp Kristi kropp. Hans vädjan om harmoniska relationer i 2 Korinthierbrevet 13:11 och Filipperbrevet 2:1–2 uppmanar troende att ha ett enda sinnelag och en ande i sin överlåtelse till Kristus, vilket understryker det gudomliga uppdraget att söka enhet, samtidigt som det bekräftar vår mångfald.

Kyrkan som Kristi kropp

I Efesierbrevet 4:4 sammanfattar Paulus sin undervisning om enhet och betonar även här att Kristi efterföljare utgör ”en enda kropp och en enda ande”, förenade i ett enda hopp. Med den här metaforen betecknas kyrkan som en sammanfogad enhet som överskrider geografiska, nationella, etniska och traditioners barriärer.

Paulus använder metaforen om kyrkan som Kristi kropp för att beskriva en enhet i den mångfald som delarna utgör. Han skriver till korinthierna: ”Ty liksom kroppen är en och har många delar, och de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus.” (1 Korinthierbrevet 12:12). I sitt brev till kolosserna utvecklar Paulus bilden ytterligare, när han beskriver Kristi roll som huvud för den enade kroppen med olika lemmar: ”…han är huvudet för kroppen, för kyrkan.” (Kolosserbrevet 1:18). Kyrkan består alltså av många delar, men fungerar som en sammanhållen helhet. Varje del har en unik roll och bidrar till kyrkans övergripande liv och uppdrag. Att erkänna att vi är en del av en universell kropp i Kristus uppmuntrar till globalt samarbete för att sprida hans evangelium och tjäna mänskligheten. Det flyttar vårt fokus från interna splittringar till ett gemensamt uppdrag.

Det omvända gäller också: om man begränsar Herrens missionsbefallning, att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar (Matteusevangeliet 28:19), till att gälla en gemenskap som definieras av etniska, geografiska eller socioekonomiska gränser, fråntar man den gemenskapen en av de mest bärande grundstenarna, nedlagd av Herren själv: enheten mellan hans efterföljare över hela världen.

Andlig mognad innebär att vi omfamnar våra olikheter samtidigt som vi strävar efter enhet lika kraftfullt som vi söker en läromässig sanning. Vår styrka ligger i vår förmåga att spegla Kristus genom vår enhet och visa hans kärlek och nåd till världen. Genom att leva ut denna gudomliga kallelse fullföljer vi vårt uppdrag, ärar Kristus och främjar hans rike på jorden.