Kära läsare och medmänniska!
Nu har jag formulerat en massa meningar för att strax radera dem eftersom jag inte tycker att de är meningsfulla. Ibland är det svårt att klä tankar i ord, helt enkelt. Eller så är det för mycket viktigt att säga så att betoningarna och understrykningarna liksom tar ut varandra.
Jag skulle kunna skriva om att det nu går att läsa om SKR:s 20 första år i skriften Kyrkorna tillsammans – 20 år med SKR. Kort och gott en ny skrift om ekumenikens betydelse genom personliga vittnesbörd och intervjuer av några av alla de som gett av sin tid, engagemang och hängivenhet för SKR sedan 1992. I förordet citerar jag nobelpristagaren Octavio Paz ”Att bli medveten om sin historia är att bli medveten om sin egenart, det är tankepausen som vi behöver innan vi går över till handling”. Det är viktigt att hålla sin historia – också när den inte är så lång – levande. Det är den plattform vi står på och tar spjärn emot.
En annan viktig sak som har hänt är att Svenska kyrkans ärkebiskop inbjöd till möte om Barn och unga. Uppsala konsert och kongress fylldes av människor med god vilja och energi kring seminarier samlade under temana barns livsvärld, kyrkan som resurs och förändring är möjlig. Jag deltog i ett seminarium om Lära för livet – om skola och livsmod. Jag tänker en del om den svenska skolan. Mindre som generalsekreterare än som förälder. I min familj har vi både goda och mindre goda erfarenheter om hur livsmodet har stärkts. Vi har mött lärare som har haft en kränkande attityd och vi har mött lärare som visat på en mycket god förmåga att stärka och utveckla livsmod. Och det är väl så, bakom och bortom läroplaner och betygssystem är det som spelar mest roll det personliga bemötandet. Kanske ett uppföljande seminarium kunde heta lärare för livet – om livsmod i syfte att stärka lärare i det oerhört viktiga arbete de har i mötet med barn och unga. Jag är tacksam över att finnas i sammanhang där prestationen inte står i centrum. Scouterna hade för några år sedan devisen Scouterna har ingen avbytarbänk. Detsamma bör gälla för kyrkan i stort. Kyrkbänken är ingen avbytarbänk, där möts vi bortom prestation och bedömning. Rakt in i Guds nåd.
Ett seminarium som jag inte deltog i handlade om Barn utan gränser. Möten med barn i flyktingsituationer. Den 28 september debatterade EU-kommisionär Cecilia Malmström i DN utifrån en rapport om att ensamkommande flyktingbarn tas emot dåligt i Europa trots att det finns ekonomiska resurser avsatta. Vi är nu inne i Kyrkornas globala vecka. Kampanjen Bered plats! med en tom stol som symbol har pågått sedan 1 oktober med uppmaningen att bereda plats kring matbordet, kyrkbänken, hemmet, arbetsplatsen för den som kommer till vårt land. När det gäller barn behöver vi bereda plats djupt in i hjärtat, det är, tänker jag, vad Jesus menar när han ställer barnet i mitten och ber oss ta emot dem som vore det han. Barn behöver kärlek, och kärlek behöver kännas, behöver famn, ögon och en hand att hålla i. Utan att förtjäna och prestera.
Jag lämnade ärkebiskopens möte innan det var slut. Det var inte änglarna som sjöng att ett barn är dig fött, men nästan. Ett bildmeddelande i min telefon visade en liten pojke, några timmar gammal. Mitt första barnbarn. Det var dags att möta en alldeles nyfödd varelse välkommen till vår jord. Detta barn föds in i en skaplig trygg tillvaro. Alla gör inte det. Det får vi inte glömma, utan inspireras till att på möjliga sätt förändra till en bättre värld fylld av livsmod. När jag gick mot tåget i Uppsala, lite skamsen för att inte sköta mitt jobb tänkte jag på armbandet som min dotter har runt armen; WWJD – what would Jesus do? Och jag visste. Han tar upp barnen i famnen och välsignar.
/Karin Wiborn