Efter ett omskakande besök vid en av världens mest distinkta gränsdragningar, den efter 38:e breddgraden, som i sex decennier delat det koreanska folket, och därefter ett enormt rikt och professionellt utfört kulturprogram i en av Seouls presbyterianska jättekyrkor, hamnar jag som nattgäst hos en koreansk värdfamilj, familjen Kim. Pappa Joonrae, mamma Hye Young Hong och sönerna Dong Wook (21 år) och Dong Hyun (18 år) möter för första gången någonsin en ortodox präst, som de dessutom ska ge natthärbärge i sitt hem. Själv har jag förmånen att för första gången träda in i ett koreanskt hem.
En inledande formell stelhet till trots, öppnas gemenskapen snart upp, där vi sitter tillsammans runt ett bord dukat med frukt. Föräldrarna sitter på golvet. I en allt mera avslappnad atmosfär berättar vi för varandra om våra länder och våra kyrkor. Min värdfamilj är presbyteriansk; pappan är diakon och den äldre sonen studerar teologi. En svensk ortodox församlingsprästs tanke svindlar, när familjen berättar att deras församlings fem söndagsgudstjänster besöks av ca 10 000 personer vardera – 50 000 gudstjänstbesökare varje söndag – inte helt unikt i Korea! Tycker själv att jag uppfattar aha-upplevelser hos mina värdar, då jag efter att ha skänkt dem ett par ikoner, ger dem en teologisk motivering för ikonens existensberättigande.
”But WCC – bad?” (Men, är inte Kyrkornas Världsråd något dåligt?) undrar den äldre sonen, som tagit intryck av de kraftfulla protesterna mot Kyrkornas Världsråds generalförsamling bland en del av Koreas kristna. ”Det beror nog mycket på vad vi gör av vår möjlighet att träffas”, svarar jag min nyvunne vän. ”Att kristna från hela världen kommer samman för att mötas, samtala, be; inte för att i första hand övertyga varandra, utan mera för att bättre förstå varandra, lära av varandra, samt gemensamt ta ansvar för en hotad värld och mänsklighet, kan inte vara av ondo” fortsätter jag.” En tystnad uppstår och bryts så småningom av pappa Joonrae: ”Then we will pray for WCC!” (Då ska vi be för Kyrkornas Världsråd).
Efter en förstärkt koreans frukost på morgonen är det så dags att skiljas. Hela familjen följer mig till uppsamlingsplatsen för övriga nattgäster, som varit hos sina värdfamiljer. Det är lätt att se att vänskaper, liknande den mellan mig och min värdfamilj, etablerats också bland många andra. På väg mot bussen konstaterar vi att vi så gärna hade fortsatt att prata och umgås; att tiden var alldeles för kort. Märkligt att efter ett så kort möte uppfatta vemod och en slags separationsångest. ”So, WCC – good?” (Så, Kyrkornas Världsråd är bra?) hör jag Dong Wook fråga, medan han gående bredvid mig bär min resväska. ”Ja, det tror jag”, svarar jag, ”det har ju bidragit till att vi mötts, och det kan väl aldrig vara dåligt!”
Vi vinkar länge till varandra när bussen avgår, och jag undrar om inte oväntade möten som dessa, de på det personliga planet, ändå inte är de gigantiska kyrkomötenas största syfte och behållning.
/Misha Jaksic, gästbloggare
Samordnare ortodoxa kyrkofamiljen, Sveriges kristna råd
misha.jaksic@skr.org
