”För många år sedan bad en skolelev mig beskriva min kyrkotradition blott med tre ord. De kom snabbt till mig: ”Himlen på jorden”. Nu tänkte jag på tre ord, som för mig skulle sammanfatta frikyrklighetens mångfald. Det blev vishet, hängivenhet och mod. Och även om de tre evangeliska dygderna skulle passa in på vart och ett av de tre pilgrimsnedslagen vi gjorde i det frikyrkliga Örebro, tycktes mig vart och ett av ställena kunna sammanfattas av sin särskilda egenskap.”
Misha Jaksic, samordnare för den ortodoxa kyrkofamiljen delar sin reflektion från det fjärde pilgrimsstoppet.
Den svenska frikyrkligheten är ingalunda okänd för undertecknad. Efter över tre decennier av aktivt arbete inom den svenska ekumeniken, inklusive dussinet år i en aktiv dialog mellan ortodoxa och pentekostala kristna, är många fördomar sedan länge komna på skam; nya insikter om den kristna mångfaldens rikedom tryggt integrerade i den ständigt enhetslängtande ekumeniska människan. Ändå var det med stor förväntan på nyupptäckt, som jag beträdde historisk frikyrkomark i Örebro i samband med den sista anhalten i pilgrimsprocessen om jämställdhet.
Visheten i Immanuelskyrkan
Av föreståndaren Johan Arenius berättelse förstår jag, hur mycket förbön, eftertanke och praktiskt arbete – från varje medlem efter respektives förutsättningar – som ligger bakom det stora nybygget av kyrkan på Södra Ladugårdsängen i Örebro. Och då tänker jag inte enbart på det enorma och imponerande bygget av ett helt eget bostadskvarter, med bland annat kyrka, hyreslägenheter, ändamålsmässiga verksamhetslokaler, utan främst den vishetens ande, som redan sätter sig i väggarna i den exakt ett år nya byggnaden. Det ekumeniska sinnelaget tycks vara i framkant. Vid rundvandringen besöker vi ett bönekapell, i vilket vilken katolik som helst skulle känna sig hemma. I blickfånget finns en ikon ur östlig tradition med Kristus herden, som finner det bortsprungna fåret. Vi får veta att tidegärden dagligen bes i kapellet. I kyrkan upptäcker jag en ljusbärare för andaktens ljuständning, samt läser att församlingen veckovis firar nattvardsgudstjänster. Allt detta i en församling i baptistisk tradition inom Evangeliska frikyrkan!
Jag kommer att tänka på Kristus herden, när pastor Johan tar upp vårt huvudämne: församlingens beslut att engagera sig för sexuellt likaberättigande, gällande primärt homosexuella kristna. Alla fåren räknas lika mycket. Ingen är bortglömd av den store Herden. Alla är välkomna i Hans famn. Engagemanget vägleds av erfarenheter, som visar på en hemlöshet bland homosexuella i kyrkan, parallellt med unga troendes hemlöshet bland annat inom RFSL:s ungdomsförbund; något som leder till en hopplös dubbel hemlöshet för unga kristna homosexuella. Johan lyfter fram förmågan till självkritik som en förutsättning för att bearbeta frågan. Han pekar på ett viktigt samtal mellan honom själv och en representant för RFSL, där de ärligt kunde mötas i en öppenhet kring att båda stod i sammanhang som hade svårigheter att vara naturligt inkluderande gentemot kristna homosexuella.
Genom demokratiska processer vill församlingen stärka sin äktenskapssyn, något som indirekt även stärker den pastorala och teologiska argumentationen för samkönade relationer. Medveten om sin avantgardism i frågan, och otakten med den egna rörelsen, strävar församlingen efter, att avdramatisera frågeställningen och hålla en balans gentemot ytterligheternas aktivism.
”Om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek…”
1 Korintierbrevet 13:3
Hängivenheten i Frälsningsarmén
”Om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek…” (1 Kor 13:3). Det ligger nära till hands, att tänka på den store, hängivne aposteln i mötet med ett av våra till medlemsantalet minsta samfund, samtidigt ett samfund, som är kristenhetens starkaste förebild i fråga om socialt engagemang och medmänsklighetens verk. Förvisso kan jag associationsmässigt aldrig heller helt freda mig från Björn och Bennys schlagerdänga från tidigaste sjuttiotal om den hängivne frälsningssoldaten, som ”ju har allt, som vi har svårt att få”.
Officersparet Anna-Maria och Robert Tuftström klär i ord och bild denna villkorslösa kärlek, som ”är så svår att få”, samtidigt som det är en Guds, en Andens, heligaste och enklaste gåva, fritt given av Kristus åt den, som vill efterfölja Honom i kärleken, som inte söker sitt. I bakgrunden låter de oss ana deras historiska företrädare, Catherine och William Booth. Som från en kyrklig ikon (Vem har sagt att Frälsningsarmén inte har helgon och ikoner?) ser grundaren William Booth på oss från en bild, som låter oss ana den enorma karisma; trons, hoppets och kärlekens urkraft, som rörelsen spridit runt om i världen i 134 länder, bland våra mest drabbade och utsatta medmänniskor. Hustrun Catherine förkunnade och värnade kvinnans rätt att profetera. Det var hon som grundlade mycket av Frälsningsarméns teologi, och var den som kreerade samfundets fana, med dess viktiga identitetsmarkörer. Att samfundet historiskt avvisat en sakramentsförvaltning, beror mycket på att kvinnor i Storbritannien på sin tid inte fick handha sakramenten.
Frälsningsarmén genomför just en stor världsvis organisationsförändring genom projektet Let’s talk governance! Det syftar inte primärt till, att förändra en hierarkisk struktur till en demokratisk dito; snarare att gå från ett en-personstyre till ett gruppstyre; från ett tjänstemannastyre till ett representativt styre. I Sverige har det lett till projektet ”Låt oss prata relationer!”. Här finns ett uppdämt behov, att samtala om relationer, alltid med en risk för splittring i ett samfund med en tämligen konservativ bibelsyn.
Modet i Betelkyrkan
En historisk kyrka och en historisk person. I Betelkyrkan, en av Sveriges första baptistförsamlingar, möter vi Sören Carlsvärd, mångårig pastor i kyrkan, tidigare föreståndare för Baptistsamfundet och ledamot i kommissionen vid det historiska bildandet av samfundet Equmeniakyrkan.
I en samtid av tilltagande autokratier och auktoritära ledare, fascineras jag av Sörens berättelse om frikyrkorörelsens bidrag till den demokrati, som vi idag får åtnjuta och värna i vårt land. Kvinnor fick tidigt ledande roller i den baptistiska församlingen, med den jämlika motiveringen av allas likhet inför Gud. Församlingarna sågs som en utvidgad privat sfär. Det kvinnliga ledarskapet utvidgades till en modell för samhället i stort.
Bland flera viktiga historiska personligheter som nämns, fastnar jag för Näs-Anna Persson från Orsa, som trotsade myndigheterna genom att bedriva katekesundervisning för barn. Näs-Anna fick tillbringa 23 dygn i fängelse för ”ohörsamhet mot Svenska kyrkan”. På olika platser i landet fick baptister infinna sig inför domkapitel och redogöra för sitt handlande. Vittnesmål berättar att de, ställda inför myndigheter, kunde formulera både frimodigt och tydligt, burna av en levande tro. Detta trots att vissa av dem inte var läs- eller skrivkunniga. Jag förundrar mig över modet och styrkan som krävdes. Samtidigt går tankarna osökt till Herrens ord från Markus 13:11, och löftet om mod och den Helige Andes ledning, när vi avkrävs vittnesmål om vår tro.
Adjö, Örebro!
”Adjö!” Så vill jag hälsa mina kristna syskon i Örebro, det vill säga lämna dem i Guds beskydd och tacka, för att jag får resa hem från denna pilgrimsvistelse, förhoppningsvis själv något mer i Kristus vis, hängiven och modig.
