Sveriges kyrkor har förväntningar på att regeringen skapar bättre förutsättningar för de människor som kommit till oss för att söka asyl och nu är i väntan på att kunna leva ett skapligt normalt liv vad gäller utbildning, familjeliv, arbete och trygghet. Kraven i Juluppropet 2016 står fast i adventstid 2017. Vi väntar fortfarande på ankomsten av humanare situation för människor på flykt.
På min fritid är jag scoutledare i en kår i södra Stockholm, som är en del av min församlings ungdomsarbete. Just nu går världarna ihop. Vi har ingen särskild satsning för nyanlända, och är väl en av få församlingar som inte har språkcafé eller arbete som direkt vänder sig till migranter. Och ändå förändras såväl gudstjänstliv som scoutkåren. Så klart; vårt samhälle är i förändring och vi är en del av samhället.
För ett par veckor sedan hade vi scoutledarkurs. Jag gick tillsammans med en man från Eritrea och letade trattkantareller. Vi talade lite om skillnaderna i naturen mellan Eritrea och Sverige, och hur han uppskattade möjligheten att kunna gå i skogen som vi kan. Han var för övrigt helt suverän på att hitta trattkantareller! Jag kände glädje. Och samtidigt fanns verkligheten som är sann för många med oss. Osäkerheten om framtiden. Han har uppehållstillstånd, men inte hans kvinna och dotter.
Vi fick också en hälsning från en av våra scoutkamrater som varit med oss under våren och hösten. Nu har han fyllt arton, och därmed är hans framtid osäker och han kan inte längre vara med oss, nu lever han i en osäker väntan.
Vi är många som själva kan leva våra liv i trygghet och säkerhet som nu och då påminns om att det är så annorlunda för någon annan. Det sticker till i mig av en kränkning och orimlighet som inte är min, men någon jag känner, utsätts för. Det sticker till i mig av sorg över att vi som samhälle inte bättre tar till vara människor som vill bidra till, i de här fallen, ett gott föreningsliv för alla våra barn. Och jag känner otillräcklighet.
Det gör säkert regeringen och politiker också, men ni har faktiskt mitt och andras uppdrag att skapa en värdig politik för ett bra samhälle, och där ingår FNs deklaration om mänskliga rättigheter och – vill jag tro – barnkonventionen. Jag tänker inte ge mig, kraven i Juluppropet är enkla, tydliga och kan inte vara omöjliga att omvandla till politiska bra beslut: ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro, ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv och undanröj praktiska hinder mot familjeåterförening.
För Guds skull, för världens skull, för vår skull. Vi ber: “Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.
/Karin Wiborn
