Breven har skickats till kultur- och demokratiminister Amanda Lind om ett extra anslag till trossamfund och dels till statsminister Stefan Löfven och socialminister Lena Hallengren om samhällets mest utsatta. I möten med ministrar möts vi med respekt och tacksamhet över kyrkornas bidrag i civilsamhället.
Det gör mig glad. Men också frustrerad, eftersom kyrkor och andra trossamfund samtidigt ifrågasätts nu och då, om vi lever upp till demokrativillkor, om det inte finns risker med bidrag till trossamfunden – vi ska väl inte vara bidragsberoende? Nej, det tycker inte jag heller, men jag vet att bidrag till kyrkorna gör att resurser blir verksamma och kommer till nytta.
Det handlar om barn- och ungdomsverksamhet som är öppen oavsett talanger och förmågor. I scouterna finns ingen avbytarbänk, i barnkör och ungdomskör finns plats också för den som sjunger hellre än bra. I tonårs- och ungdomsverksamhet samlas inte så sällan ungdomar med olika intressen.
Kyrkornas sociala och diakonala arbete pågår ständigt i en vilja att möta varje människa som skapad av Gud. Det regelbundna gudstjänstlivet, för närvarande i stor kreativitet och i stor utsträckning via våra skärmar, skapar en välbehövlig rytm för människor av vardag och helg. Och vi söker gemensamt i det existentiella samtalet och själavården ord för vad vi upplever idag. Kyrkorna bidrar till lokalsamhället, det vill vi, och det kostar.
Jag vet att församlingar gör olika erfarenheter i denna alldeles unika och speciella vår. Någon upplever hur insamlingarna ökat genom webbsända gudstjänster och swish, men för väldigt många församlingar är ekonomin svår när gudstjänstlivet har förändrats och uthyrningar av lokaler avstannat. Vi möts inte på samma sätt och kan därför inte heller påminna varandra om hur viktigt det är med det gemensamma missionsansvaret, nära och längre bort. Men det är det. Också i den här tiden av fysisk distansering är det viktigt att vi påminner varandra om missionsåtaganden, diakonala uppgifter och våra gemensamma åtaganden att hålla efter kyrkan och de vi har anställt för att vara församlingens förlängda arm i vardagen, pastorer, präster, diakoner, ungdomsledare och musiker.
Det här är alltså ett slags kollekttal; Kom ihåg att bidra till din lokala församling och ditt samfund så våra gemensamma resurser kan verka. Det är min grund när jag har kontakt med regeringens företrädare. Att kyrkorna inte är ute efter bidrag för bidragets skull. Jag tänker mig att vi tar ansvar för våra åtaganden, som gör kyrkorna och församlingarna till befintliga organiserade nätverk av godhet som vill vara i bruk för vår stads, vårt närsamhälles, bästa. En bra placering för att få resurser i bruk, helt enkelt.
På söndag går Svenska kyrkans rikskollekt till Sveriges kristna råds migrations- och integrationsarbete. Det innefattar också anslag till Kyrkornas Världsråds och de Europeiska kyrkornas migrantarbete. För snart ett år sedan, i juni 2019, nådde världens flyktingströmmar högsta nivån på 70 år; 70 miljoner människor på flykt. Det är en ofattbar mängd som i grunden är kvinnor, män och barn. Som du och jag. Skapade och älskade av livets Gud. Några av dem har nått Sverige och din lokala kyrka, kanske en språkkurs, ett gudstjänstliv och en gnutta gemenskap och medmänsklighet.
Kyrkorna är en plats där människor hjälps åt. Det är också en världsvid gemenskap där vi gör allt vi kan för att hålla samman och stå för våra åtaganden.
Livets Gud, led oss till rättvisa, fred och hälsa
Amen
Karin Wiborn
Generalsekreterare, Sveriges kristna råd
