Här om dagen besökte jag Fotografiska museet och utställningen Ikoner – en utställning om att få finnas till och blev djupt tagen av dessa vackra människor som för ett ögonblick fått hjälp att kliva in i sin dröm och sin längtan. Vem vill inte få pröva på hur det känns att vara en annan en kort stund, och då särskilt någon som man ser upp till? Ett ögonblick som superhjälte, kung, revolutionär, skådespelare eller vad det nu kan vara du drömmer om. Jag tror jag skulle välja någon typ som Rosa Parks, som utan att veta det har bidragit till att förändra världen.
Utställningen lanserades 21 mars, eftersom modellerna på fotografierna har en extra av kromosom 21. Det är den dagen vi numera rockar sockorna på internationella Downs syndromdagen för att visa att vi gillar olika. Och jag håller med. Världen är så mycket fattigare och tråkigare om vi inte gillar olika, och det är en uppmaning till oss att leva mångfalden och olikheten på ett juste och bra vis.
Det handlar naturligtvis om människovärde. Precis som det nyligen släppta materialet inför Diakonins månad om barn och ungas psykiska ohälsa. Om du går in på SKRs hemsida och letar reda på verksamhetsområdet diakoni möts du av meningen: “Enligt kristen människosyn är varje människa oändligt värdefull och ska mötas med respekt.”
Ja, så tänker jag och tror jag. Men det är inte så lätt att efterfölja. Alltför ofta hamnar jag i att tänka lika fast jag vill olika. Jag skapar liksom en prototyp av en gudstjänstfirande församling, en kristen, en scout, en ortodox, en muslim, en politiker eller kyrkoledare och glömmer bort att alla epitet fylls av individer; odelbara människor som är just olika. En del är kanske till synes mer olika än andra, och faktum är, handen på hjärtat, när den större olikheten tillåts blir det också extra berikande. Vi lever med nedsatta funktioner, diagnoser, brister och tillgångar.
En del är mer normalstörda än andra, en del behöver mer omsorg, andra mindre, och min innerliga önskan är att kyrkan, i alla dess uppenbarelser, ska vara platser där olikheten tillåts synas och vara extra mycket – eftersom det är högst normalt att vara olika. Med det sagt kommer följdfrågor: Vem syns längst fram i kyrkan? Hur gestaltas olikheten i liturgin? Kan alla komma in i kyrkan och hur funkar gudstjänsten för den som har svårt med koncentrationen?
Så vad kan jag göra för att mitt hörn i världen blir mer olikvänlig och därmed mänskligare i all sin kraft? Jag kan rocka mina sockor och nyfiket möta medmänniskan som den är. Jag kan tänka på hur tillgänglig jag är för den som inte är som jag i mitt språk och mina rörelser och påminna mig och andra om hur människovärdet är konstant. Vi gillar olika, ja, men människovärdet är lika hur olika vi än är. Något att aldrig glömma, tvärtom, något att göra synligt och kännbart för Guds och människors skull.
“Livets Gud, led oss till rättvisa, fred och mänsklig värdighet.
Amen”.
/Karin Wiborn
