Kollegor möts fortsatt i telefon, chattgrupper eller videolänk vid skärmen. Ett par timmars pendlingstid kan användas till att läsa, reflektera eller något annat som i vanliga fall inte riktigt hinns med. Samtidigt saknas den vänliga klappen på axeln, handskakningen, det fysiska mötet.
Det som just nu drabbar oss, som drabbar hela världen, är inget vi önskar eller vill, det är inte något gott. Samtidigt ser vi – påtagligt – hur klimatet återhämtar sig något och trots den ekonomiska oron menar jag att den avstannande konsumtionen egentligen är något vi behöver. För planetens skull. Trots oron över arbetsmarknaden behöver reflektionen över hållbarhet ett fördjupat samtal.
Nej, viruset som drar över världen är inte något gott, men vi kan använda de kunskaper och erfarenheter vi tvingas till just nu för den nödvändiga omställningen vi oavsett pandemin står inför. Må Gud hjälpa oss till det.
SKR:s arbetsgrupp för diakoni lanserar vartannat år ett material med ett särskilt diakonalt fokus. Temat för innevarande och kommande året är ensamhet.
För en del, eller ibland, kan ensamhet vara något enormt efterlängtat och en bristvara. När barnen var små och mitt arbete i församlingens mitt sökte jag mig till tidiga morgonstunder för att sitta med mig själv en stund. För en del, eller ibland, är ensamhet oönskad, påtvingad och gemenskap en bristvara. I Sverige lever nästan en fjärdedel av befolkningen ensamboende. Fyra procent lever närmast i en social isolering. I normala fall. Just nu genom förhållningsregler kring hur vi umgås, inte minst med våra äldre, ökar den siffran stort. Om vi inte hittar nya vägar att bryta isolering och lär oss tänka gemenskap på nya sätt.
Jag tror att materialet för kyrkornas gemensamma diakonala arbete är en stor hjälp för oss att reflektera över ensamheten – särskilt den ofrivilliga och oönskade – och jag tror också vi kommer lära oss nya vägar för att skapa gemenskap i en tid av förelagd isolering.
Nyligen hörde jag en minister tala om att vi behöver en social distansering för att hindra smittspridningen. Jag opponerar mig och skulle vilja rätta ministern:
Vi behöver en fysisk social distansering för vår hälsas skull just nu, och i samband med det behöver vi öka annan social närhet. För det går att vara ensam och ändå känna sig omsluten och buren av en social gemenskap.
Som delar i Kristi kropp, den världsvida kyrkan, bärs vi av en bild och tanke att församlingen och kyrkan är en plats av gemenskap, platsen där ett ”jag” söker ett ”du”, där vi får spegla oss i en annan människas närhet. Just nu är det på viss distans, och bland alla nya vanor och vägar vi tvingas till vill jag tro att vi också lär oss något om gemenskap som trotsar ensamhet – utan att bryta mot rekommendationer av isolering. Vem kan du ringa idag? Är det någon du behöver hjälpa? Vem blir glad för ett vykort? Hur är vi kyrka utan ordinarie verksamhet?
Du som har fått oväntat mycket tid på grund av inställda resor, möten och arbete hemifrån; ta dig tid att ta del av diakonifokus material för 2020-2021. Det är högaktuellt och viktigt i vanliga fall och extra mycket just nu.
Livets Gud, led oss till rättvisa, fred och hälsa
Amen.
Karin Wiborn
Generalsekreterare, Sveriges kristna råd
PS. Här kan du läsa mer om kyrkorna och Coronaviruset: https://www.skr.org/kyrkorna-och-corona-viruset/ DS.
