6. Ansvar gentemot den som blivit utsatt för övergrepp

Kapitel 6, ”Ansvar gentemot den som blivit utsatt för övergrepp” från skriften ”Ekumeniska riktlinjer vid sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer”.

ALLMÄNNA UTGÅNGSPUNKTER
Den utsatta människan är kyrkans viktigaste ansvar. När kyrkor och ungdomsorganisationer organiserar hur man ska arbeta när det gäller sexuella övergrepp är det viktigt att olika personer eller instanser ansvarar för olika uppgifter. Det bör finnas en kontaktperson på nationell, stifts-/distriktsnivå eller i ekumenisk organisation, till vilken lokalt anställda och ideella ledare kan vända sig för att få råd och stöd. Tillsammans med denna person kan man rådgöra kring frågor som: Vad kan det jag har sett betyda? Hur bör jag gå tillväga? Vart kan jag vända mig?

Stöd till den utsatte ska handhas av en person, som inte har kontakt med den som anklagas för övergreppet.

Om anklagelser om sexuella övergrepp riktar sig mot en anställd är det viktigt att behandla frågan som ett personalärende och inte som ett själavårdsärende. Funktionerna som arbetsgivare respektive själavårdare måste hållas isär. Det är ofta bra att ta en tidig kontakt med fackförbund eller motsvarande när anklagelser riktas mot en anställd.

KONTAKTER MED MEDIA
Om media får kännedom om att en anklagelse eller misstanke föreligger eller att en utredning påbörjats, är det viktigt att ha rutiner också för hur detta handhas. En grundprincip bör vara ett en person ansvarar för dessa kontakter. Till honom eller henne hänvisas alla frågor från media. All information ska bygga på fakta, inga spekulationer eller obekräftade uppgifter. Undvik att informera via massmejl eller sociala medier.

TILLVÄGAGÅNGSSÄTT OM NÅGON BERÄTTAR ATT HAN  ELLER HON BLIVIT UTSATT FÖR ÖVERGREPP
Allra först är det viktigt att fråga sig: Är jag den som ska ta emot denna berättelse? I vissa fall kan det vara lämpligt att redan vid denna första kontakt hänvisa till en kontaktperson enligt ovan. Det är viktigt att stödja den som vill berätta i att ta denna kontakt.

FÖR DEN SOM TROTS ALLT FÅR TA EMOT EN UTSATT  MÄNNISKAS BERÄTTELSE FINNS NÅGRA VIKTIGA RÅD
• Lyssna aktivt och uppmärksamt.
• Lägg formuleringar på minnet.
• Ifrågasätt inte berättelsen.
• Ställ inte ledande frågor. Ge inte heller förhastade svar.
• Använd aldrig konfrontation mellan utsatt och anklagad/ förövare som metod för att reda ut vad som hänt!
• Ge erbjudande om fortsatt stöd och kontakt. Ge fortlöpande information om hur ärendet utvecklas.
• Också den utsattes familj och närmaste omgivning kan behöva stöd.

OM DEN UTSATTE ELLER DEN SOM ANKLAGAR ÄR ETT BARN
• Klargör att du kommer att vidarebefordra det han eller hon berättar till personer som kan hjälpa till – i ett första steg en kontaktperson enligt ovan och ansvariga för den lokala verksamheten, i nästa steg till sociala myndigheter. Ge alltså inga löften om tystnad.
• Gör minnesanteckningar så snart som möjligt efter samtalet: datum, tid och samtalets huvudsakliga innehåll, hur du har agerat och vad ni kom överens om angående hur ni skall gå vidare. Använd inte namn, utan ange enbart initialer när du skriver om vad olika personer gjort. Signera. Spara anteckningarna på ett säkert ställe.

OM DEN UTSATTE ELLER DEN SOM ANKLAGAR ÄR EN VUXEN
• Erbjud stöd till den som vill göra polisanmälan.

HUR MAN KAN GÅ VIDARE
Att vara den som tar emot en utsatt människas berättelse är en omskakande upplevelse och det är helt naturligt om man känner sig vilsen och oklar över hur man ska gå vidare. Finns det en kontaktperson enligt ovan kan man ta kontakt med denne. Man kan också rådgöra med den som är ansvarig för den lokala verksamheten. Gäller det ett barn kan man ringa BRIS eller en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik för att få råd och stöd.

OM ANMÄLAN SKA GÖRAS
En vuxen människa måste själv göra polisanmälan.

När det gäller barn står det i Socialtjänstlagen att alla som får kännedom om att ett barn far illa bör anmäla det till socialnämnden i kommunen. Anställda på vissa myndigheter och i vissa verksamheter är, enligt samma lag, skyldiga att genast anmäla om de i sitt arbete misstänker att ett barn far illa. Präster, pastorer, diakoner, församlingspedagoger, musiker och ungdomsledare ryms alla inom det som i Socialtjänstlagen benämns ”vissa verksamheter” och är alltså skyldiga att anmäla misstanke eller vetskap om att ett barn far illa till socialnämnden. Vid bikt eller enskild själavård, gäller särskilda regler för präster och pastorer (se mer nedan).

Varje kyrka bör ha rutiner för hur man ska göra vid en anmälan. Det är lämpligt att ansvaret för att göra en eventuell anmälan till myndigheterna ligger på någon högre upp i organisationen än ledarna i den aktuella gruppen. Det underlättar för den som har haft den första kontakten med den utsatte, att fortsätta med detta. En orosanmälan görs till socialnämnden i den kommun där barnet bor. Det finns inga särskilda krav på hur en anmälan ska utformas. Ett verktyg för anmälan som är lätt att använda och där alla erforderliga uppgifter kommer med, finns på  www.orosanmälan.se

TYSTNADSPLIKT OCH ANMÄLNINGSSKYLDIGHET
Enligt Rättegångsbalken har präst eller pastor inom ett trossamfund tystnadsrätt om sådant han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård. Det betyder att en präst eller pastor aldrig får eller kan tvingas att vittna om sådana uppgifter. Detta gäller dock enbart präster och pastorer och enbart vid bikt eller enskild själavård. En präst eller pastor som vid bikt eller enskild själavård får vetskap om eller har anledning att misstänka att ett barn far illa, får alltså inte anmäla detta till socialnämnden. I samtliga övriga fall, även vid exempelvis förtroliga samtal, har även präster och pastorer skyldighet att anmäla misstanke om att ett barn far illa.

Läs mer

Läs mer om skriften ”Ekumeniska riktlinjer vid sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer”Länk

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page