Den kallas så ibland, veckan mellan palmsöndag och påsk. Här i Sverige kallar vi den Stilla veckan medan den på andra håll i världen kallas Stora veckan eller i den spansktalande världen Heliga veckan (Semana Santa).
För oss kristna är det ingen tvekan om att veckan förändrade allt. Inget blev sig likt därefter. Det börjar i triumfens tecken när Jesus rider in i Jerusalem och möts av jublande människor:
Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus de fattigas konung.
Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång.
Du är väntad av alla, du är vår Herre och broder,
ingen varit och är älskad, välsignad som du.
(Den svenska psalmboken 443:1, Psalmer och Sånger 499:1)
Några dagar senare tycks allt ha förändrats. Folkmassan ropar ”Korsfäst” och han som människor hoppats så mycket på döms till döden. Egentligen följer detta ett välkänt mönster, maktens människor känner sig hotade av människor som tänker nytt och annorlunda. Vi har sett det förr och vi ser det nu när diktaturens och förtryckets människor fängslar, låter försvinna eller dödar dem som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Varför skulle Jesus vara unik inför den politiska makten? Och dödsdomen var politisk; tavlan som Pilatus sätta upp på korset talade sitt tydliga språk: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung”.
Inte heller Jesu lidande är unikt även om vi på Långfredag ibland sjunger ”Såsom Jesu smärta var aldrig någons varit har” (Svensk psalm 142:4). Nej, Jesus går in i lidandet och han delar därmed de yttersta konsekvenserna av vad det betyder att vara människa, som vi ibland sjunger i våra gudstjänster: ”Herre, du blev vår broder. Du känner vår nöd. Du bar den på ditt kors. Ge oss din frälsning.”
Den här veckan får vi följa med Jesus de dramatiska dagarna fram till döden på korset. Ur maktens synvinkel kunde det inte sluta på något annat sätt och vi bär med oss människor som på liknande sätt idag står upp för medmänsklighet med risk för det egna livet. Och vi får hämta tröst i att han finns i vår närhet också i våra mörkaste stunder: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.” (Hebréerbrevet 4:15)
Men det slutar inte där:
Går mot lidandet, döden, går mot uppståndelsen, ljuset,
hem till Gud, och hos Gud beder du alltid för oss.
Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, de fattigas konung.
Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång.
(Den svenska psalmboken 443:3, Psalmer och Sånger 499:3)
På påskdagens morgon bryter Jesus dödens makt. Uppståndelsen säger oss att det är livet och inte döden som får sista ordet. Den vetskapen har burit och bär kristna i alla tider.
Och därför fortsätter vi att be: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson
