För den plats där vi finns - Sveriges kristna råd

I varje lokal kyrka och församling låter vi Pingsten 2025 präglas av generositet, välkomnande och gemenskap med övriga kyrkor på de platser vi finns – för de platser vi finns på.

2025 firar världens kyrkor pingsthelgen samma helg som infaller samtidigt för kyrkofamiljerna detta år, 7-9 juni. Det kommer märkas på alla platser i vårt land. Kyrkorna planerar att uppmärksamma att vi alla är salt och ljus på de platser vi finns och att vi är sända till de platser vi finns på. Tillsammans.

Lokala kyrkor och lokala ekumeniska råd planerar för olika typer av arrangemang, gudstjänster och samlingar. Vi öppnar våra kyrkor och bjuder in generöst. Vi kan också ta plats på gator och torg. Vi kan ta tillfället att tillsammans göra något konkret som behövs på den plats där vi finns. Vi kan samverka med andra aktörer i vår närmiljö och med andra trossamfund. Vi visar tydligt att vi vill dela och leva evangelium där vi är och att vi vill göra det gemensamt. Denna helg visar vi att det bara finns en enda värld och en enda mänsklighet. Särskilt i orostider vill vi peka på att Gud fortsatt sänder tröstens och hoppets Ande. Och Gud är fredens och fridens Gud oavsett vad som präglar våra sammanhang och världen i stort.

Pingsthelgen 2025 genomsyras av Guds fred. För det är Tid för Guds fred i varje samhälle, stad, stadsdel. Kyrkorna är tillsammans kallade att se och erkänna varandra, leva och gestalta fred och enhet. Likt den första pingsten när kyrkan föddes – Anden föll över alla de samlade och de kände igen varandra. De kunde förstå varandra. De insåg att de hörde samman.

Pingsten påminner om att Gud finns hos oss och inom oss genom sin Ande. Guds heliga Ande kallas också ”Hjälparen”, ”Tröstaren” och försvarsadvokat för sanningen. Dessutom förknippas pingsten med frihet, hänryckning och gemenskap.

Den första kristna pingsten hade föregåtts av stor dramatik. Jesus hade uppstått från döden och mött sina rädda vänner, önskat dem fred och välsignat dem. Han berättade att de aldrig skulle bli övergivna. Trots detta svek deras mod och kraft.

När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
Apostlagärningarna 2:1-4

Då sker pingstundret. Eldslågor fördelar sig bland de församlade. Människor grips av helig Ande och får plötsligt ett helt annat mod. Uppfyllda av Anden vågar de tala om Guds väldiga gärningar och möta alla de som är på plats i Jerusalem. De talar på alla världens språk och de som hade kommit till Jerusalem hör sitt språk talas och gör sig förstådda på sitt eget språk. Jerusalem är alltså under den första pingsten en plats för mission och ömsesidig förståelse.

Pingstberättelsen står i kontrast till den mycket äldre berättelsen om Babels torn (1 Mosebok 11). Då hade människorna ett gemensamt språk, men de förlorade det när de fastnade i självupptagenhet och självförhärligande. Det slutade med språkförbistring och splittrad gemenskap. Borta var förutsättningarna för att bygga ett gemensamt samhälle där det finns en god dialog mellan oliktänkande och där alla kan göra sig förstådda. Grogrunden var lagd för polarisering som leder till misstro, aggressivitet och i sin extremaste form – viljan att utplåna den andre. Dialog och ömsesidig förståelse ersätts av hatspråk, det gemensamma ersätts av det egna.

Pingsten får nu konkret påminna oss om hur vi hanterar mångfald. Det har vi inte alltid lyckats med i kyrkorna. Det finns sådant som har förstärkt motsättningar och vi har inte alltid löst dessa respektfullt och demokratiskt. Men vår tro är att Gud fortsätter sända sin Ande och ger mindre rädsla för den andre och mer vilja att lyssna på varandra. Så att vi faktiskt kan leva tillsammans i respekt och ömsesidig förståelse, trots olikheter.

För den plats där vi finns. Pingst 2025. Gemensamt. Det är tid för Guds fred.