Våga tro att ljuset kommer tillbaka

Barn och unga är inte de andra. De är vi. Barn och unga är ingen egen kategori, utan myriaders olikheter, alla är de människor, alla älskade, alla lika mycket värda. Och alla vi, hör ihop.

Barn och unga är subjekt. Inte objekt. Vi har så lätt att dela in människor i just olika kategorier och bunta ihop dessa kategorier. Vi har också lätt att sätta motsatstecken mellan kategorierna. Vi som är vuxna har lätt att tänka barn och unga som något annat än oss, och dessutom som objekt. Det är vi som ska möta barnen och de unga. Vi ska arrangera bra verksamhet, hitta bra metoder. Vi riskerar att ta ifrån de unga deras myndighet, deras agentskap, deras gåvor. På ett omedvetet sätt riskerar vi att se ner på dem.

En viktig utgångspunkt för ett Diakonifokus som handlar om Ungas vägar till mening är därför att se de unga som subjekt. Barn och unga är också sända av Gud. I bibelordet ovan uppmuntrar Paulus Timotheos att vara trygg i sig själv och våga tro att han har mycket att ge. Det innebär att vi vuxna behöver öva oss i att bemyndiga barn och unga, ge utrymme och möjlighet att ta ansvar, bidra, inte i det redan färdigplanerade, utan från början, få känna ägarskap för det som de förväntas delta i.

Alla vi lever på den här jorden. Vi delar samma grundläggande livsvillkor, samma hot, samma möjligheter. Det är ytterligare en viktig utgångspunkt för detta Diakonifokus. Vi är här tillsammans. Ingen av oss är färdig. Ingen vet allt. Ingen ensam kan heller bära allt. När astronauten Marcus Wandt kom hem från rymden beskrev han hur existentiellt omtumlande det hade varit att se det lilla vackra klotet utifrån. Han sa:  ”Det skapar en känsla av att vilja ta hand om, av att vilja lära sig mer och av att vi måste göra det här tillsammans.”

Vi hör ihop och vi behöver också ta oss an de stora frågorna om mening och hopp tillsammans.

Vi är beroende av varandra, vi människor. Vi vet också att vi hör ihop med hela den skapade världen. Det är livsviktigt för oss att det finns rent vatten, luft att andas, mat att äta. Det finns teologer som har talat om hela jorden som Guds kropp. Det är en bild som uttrycker hur sammanvävt allt liv är och ömsesidigt beroende av varandra. Bilden av jorden som Guds kropp uttrycker att varje del i kroppen har betydelse för Gud. Gud känner allt. Allt som hotar liv, destruktion och våld är då något som också drabbar Guds egen kropp.

Berättelsen om hur Gud i Jesus blir människa och känner allt det vi människor erfar, i sin egen kropp, konkretiserar det. I Jesus delar Gud allt med oss, är med i allt, även i ångest och våld, i känslor av förtvivlan, ensamhet och övergivenhet. Korset berättar för oss att Gud i Jesus delar allt det, och samtidigt bekämpar och övervinner det.  

Mellan hopp och förtvivlan

Därför är ordet ”mellan” i Diakonifokus tema viktigt. Det är där vi behöver orka befinna oss i om vi ska finna mening och sammanhang. Jesusberättelsen visar hur Gud finns med i både hopp och förtvivlan, delar förtvivlan, famnar den, och samtidigt övervinner den. Det skapar ett slags ”mellan”, som både orkar se realistiskt på faktiska hot, och som samtidigt vågar hoppas och lita på att ljuset kommer tillbaka, att alla tårar ska torkas och att hela skapelsen ska nå befrielse.

Att tala om hopp när samtidigt det grundläggande hotas, innebär att hopp måste få bli något konkret, något man gör snarare än känner. Hopp är något som skapas i det vi gör och ger, ofta tillsammans. Hopp är inte luftiga ord och avlägsna utopier, utan konkret. Därför tror jag att unga, såväl som äldre, behöver få känna att man gör något bra och fint för andra.

Alla människor behöver få känna sig behövda. För det är de, jämför bilden av Guds kropp. Jesus var fullt ut Gud och fullt ut människa och levde sitt liv i ett slags kontinuerligt givande. Jesus visar vad det är att vara människa och Gud – en som ger – och så också får. Det finns också i det här materialet under ”metoder” exempel på hur man kan motivera varandra att praktiskt bidra till den förändring man längtar efter att se.  

Att fortsätta arbeta för det goda, att tas i anspråk, få vara behövd, bli lyssnad på, tagen på allvar, få känna att man gör något gott för andra och för den här världens skull, trots att man inte ser det slutgiltiga resultatet, ger hopp. Jag tror att vi behöver hjälpa varandra att fortsätta göra det vi kan och visa att alla dessa små steg tillsammans blir en stor bild. Samtidigt behöver vi orka stanna kvar hos varandra när vi inte orkar ta ett enda steg, eller känner hopplöshet och förtvivlan.

Det handlar om ”mellan hopp och förtvivlan”, orka famna och möta både/och. Inte själv bli rädd för starka känslor, inte försöka mörka fakta, utan orka lyssna, samtala, dela. Ingen av oss har alla svar. Vi alla kan drabbas av berättigad oro för klimatförändringar och krig, sjukdomar och hot. Det får vi också erkänna och i djupet förtrösta på att det inte är vi som är Gud, det är Gud. Och lita på löftet att Anden ber för oss, när vi inte själva vet hur vi ska finna orden. 

Ingen av oss behöver vara stark jämt. Ingen behöver ha alla svar. Ingen kan orka att alltid göra det goda. Men alla får vi lita på att Anden stödjer oss i vår svaghet. Vi har en förebedjare inne i oss som i varje stund ber för oss, ropar Abba Fader. Vi möts till gudstjänst, gemenskapen runt bordet, liturgin som firas, bönerna vi också får vila i. De heliga handlingarna, dopets tecken vi bär hela livet, med löften om att ingenting kan skilja oss från Kristi kärlek och omsorg om oss.

Med det som grund får vi möta varandra på vägarna som leder till mening – mellan hopp och förtvivlan. 

Sofia Camnerin
generalsekreterare Sveriges kristna råd