Ensamhet – den goda och den svåra

Känslan av att vara ensam kan ta sig många olika uttryck där alla har sin egen upplevelse. Hur kan vi hjälpa varandra att bryta den existentiella ensamheten?

Visst kan ensamhet vara en fysisk verklighet, speciellt när man mist en nära anhörig. Men det är lika mycket en existentiell fråga. Känslan av att vara ensam kan ta sig många olika uttryck.

Att uppleva sig ensam i en större grupp är inte ovanligt. Det handlar om att man inte passar in, inte förstår vad de andra talar om, inte blir sedd eller förstådd. Allt det och mycket mer berör ju mer den existentiella frågan ”vem är jag?”.

I ett fikarum på jobbet blir det tyst när en person kommer in. Tonåringen blir inte medbjuden på grillfesten. Den äldre föräldern saknar kontakten med de vuxna barnen, som inte har tid att ringa eller komma på besök. Listan kan göras lång.
Vi drabbas alla, på ett eller annat sätt, när vi hamnar i situationer där vi förlorar gemenskapen, upplever att det blir tyst runt omkring oss, eller vi upplever att vi inte kan vara den vi är.

Ett exempel: En sådan specifik situation är när en människa hamnar på sjukhuset. Där blir man både bildligt och fysiskt avklädd in på den nakna kroppen. Vem är jag där? En människa med unika egenskaper eller ett personnummer eller diagnos som ska behandlas? Känslan hos den enskilda patienten kan vara övergivenhet, oro och misstro.

Går det att bryta den existentiella ensamheten? Kanske inte helt, men åtminstone underlätta känslan av att vara helt ensam. Erfarenheten från själavårdare inom Sjukhuskyrkan är att vi alla behöver samtala om de stora frågorna som sjukdom, livet, döden – vad är det att vara människa.

Det behövs människor som är goda lyssnare – utan att flika in sitt eget liv, eller försöka ge svar på existentiella frågor där det inte finns svar. En god lyssnare vill dessutom försöka förstå den person som berättar och kan göra det genom att ställa utforskande frågor, typ ”hur tänker du nu?”, ”kan du utveckla det lite mer?”, ”hur känner du inför det?”.

Den som samtalar med en annan person har en fördel om denne funderat kring sin egen ensamhet, eller åtminstone är beredd att utforska den tillsammans med andra. Då behöver man inte gå i försvarsställning eller säga ”du ska se det går snart över”. Vi drabbas alla av den existentiella ensamheten då och då och behöver någon att prata med om det.

Den kristna tron lyfter fram att alla människor är skapade som unika varelser, lika mycket värda. Hur gestaltar vi det? Och är det självklart i vårt samhälle, att alla har samma värde? Många av oss har stora drömmar för våra egna liv. Alla går inte att realisera, men får några av dem plats?

Hur kan vi hjälpa varandra att bryta den existentiella ensamheten?

Ett exempel från Solna …

Liselott Björk, diakon och församlingsmusiker i Ekensbergskyrkan i Solna, skriver om temaveckor kring den goda och den svåra ensamheten.

I Ekensbergskyrkan valde vi att sätta vårt fokus på ensamhet under hösten 2019. Med hjälp av rubriken Ensamhet – den goda och den svåra, prövade vi ett nytt grepp med temaveckor. Starten blev en konsert med Månadskören (ett återkommande körprojekt) där temat var Ensamhet och längtan. Sånger som berörde ensamhet och längtan framfördes av en 70-manna kör, tillsammans med Tommie Sewón från Sofia församling på Södermalm.

De åtföljande veckorna hade vi tre kvällar då vi samlades kring olika teman som Ät inte ensam – ät tillsammans och Spela inte ensam – spela tillsammans. Den första kvällen bjöd vi in till soppa, vilket vi vanligtvis gör på onsdagskvällar, och sedan fortsatte vi med äppelkaka och samtal. Under Spela-tillsammans-kvällen kunde alla som ville ta med sig ett instrument, inklusive rösten, för att sjunga och spela tillsammans.

En onsdagskväll hade vi besök av Tommie Sewón igen, som läste, berättade och sjöng utifrån sin bok: Huskroppar – ensamma tillsammans. Inför konserten och temakvällen med Tommie hade vi intervjuat honom i vår tidning iEKEN, för att om möjligt göra honom lite mer känd bland våra kyrkbesökare.

Under denna period valde vi att låta temat sätta sin prägel även på söndagsgudstjänsterna som rubricerades med temaord som: Ensamhet och sammanhang, Ensamhet och styrka samt Ensamhet och saknad. Vi ville lyfta den goda ensamheten också, då vi samlades till Stillhet i Eken; en mini-retreat med tystnad, vila, högläsning och stilla musik.

Reflektioner
Vi hade varierande antal besökare på de olika temakvällarna och samlingarna. Det berodde möjligtvis på anslaget; att använda sig av ordet ensamhet kan leda till att inte alla vågar komma, av rädsla för att erkänna sin ensamhet eller känna sig utpekad. Under samtalskvällen kom två modiga personer och vågade ”erkänna”. Under samtalet, som var mycket givande, bad vi om råd; hur kan vår kyrka finnas eller vara på bästa sätt för just ensamma människor? Något svar handlade om att ha träffar och verksamhet på helgkvällar, till exempel fredags- och lördagskvällar, de kvällar som är antingen ”familjemys-präglade” eller ”gå-ut-och-festafixerade”. Om det varken finns familj att umgås med eller lust att gå på krogen, så blir många sittande ensamma just på helgkvällar.

En annan idé som framkom var att fokusera på intresse och aktivitet i stället för just ensamheten. Exempelvis filmkvällar för filmintresserade. Eller att samlas för att göra något, till exempel att laga mat tillsammans. En annan viktig tanke som lyftes var detta med ensamhet och fattigdom. Att finnas i ett ensamhushåll är ekonomiskt ansträngande och i synnerhet om personen i fråga är äldre, sjuk eller arbetslös.

Kvällen då vi spelade tillsammans var välbesökt, vilket stärker tesen; att göra något tillsammans är lockande. Mer fokus på tillsammans än på ensam. Samtalskvällar och mini-retreater är bra om de är återkommande på regelbunden basis, för att fler ska hinna uppmärksamma verksamheten. Under vår samtalskväll fick vi också större insikt i hur det kan kännas för någon som är ensam – den goda ensamheten finns liksom inte. Den svåra ensamheten kan överskyla den goda.

Genom att lyfta ensamheten, till exempel med temaveckor, medvetandegör vi denna mänskliga belägenhet som vi alla kan hamna i, ofrivilligt eller frivilligt, under stundom eller längre tid. Vi visar att vår kyrka inte blundar för att människor känner sig ensamma eller faktiskt är det. Vi försöker också visa på att Gud ser oss och finns hos oss även i vår ensamhet. Men att vi människor också är utmanade i att bygga relationer och motarbeta de strukturer i vårt samhälle som skapar ofrivillig ensamhet.