Kyrkornas ansvar

Texten skriven av Agneta Selander, diakon, Immanuelskyrkan i Stockholm.

Det kommer en tid när vi blir äldre och kanske inte längre orkar eller klarar vår vardag utan stöd och hjälp. Det är ofta en långsam process att inse att det inte går att sköta sig själv. Att be de som är närmast om hjälp kan vara svårt. Ännu svårare kan det vara att efterfråga och betala för daglig omsorg. Att få praktiskt och påtagligt stöd kan underlätta psykiskt välbefinnande i åldrandets processer.

Insatser från kyrkornas personal eller frivilliga kan här komma väl till pass. När vi genom besök och samtal blir varse behovet av omsorgsinsatser kan vi vara behjälpliga genom att lyfta livssituationen och behovet i samtal med den det berör. Vi kan fråga om det är ok att vi kontaktar eventuella anhöriga. Den äldre som har anhöriga kan ändå behöva vårt stöd i livsomställningen, kanske i samtalet med de anhöriga. Den som inte har någon anhörig att få stöd och hjälp ifrån kan vi bistå på flera sätt.

När väl den äldres egna beslut är fattat påbörjas en kontakt med kommunens äldreomsorg. En biståndshandläggare kopplas in och en utredning om vilka behov som finns sker hemma hos den som söker hjälp. Därefter fattas ett beslut om omfattningen av hjälpinsatsen och den hjälpsökande ställs inför att välja utförare bland en mängd hemtjänstföretag.

Som förberedelse för mötet med biståndshandläggaren kan det vara bra att ha ett planeringsmöte för att konkretisera vilka behov som finns. Då är det bra att göra en lista över vad man tillsammans ser för behov, för att i besöket med biståndshandläggaren kunna tydliggöra behoven. Listan över vad man har möjlighet att söka hjälp med är lång, så hjälp till att fråga utifrån den äldres behov!

Vid sjukhusvistelse görs inför utskrivning en vårdplanering. Till det mötet kallas en biståndshandläggare, sköterska och anhörig. Man kan som diakon gärna anmäla sig att finnas i en kontaktlista på sjukhuset, så att man kan kallas för att bistå den äldre. Under vårdplaneringen kan diakonen (om den äldre så önskar) hjälpa till att styrka behov av hjälp. Ibland kan också ändringar i tidigare biståndsbeslut behövas innan utskrivning sker.

Som kyrkans representanter har vi möjlighet att ge omsorg genom att hjälpa till att skapa kontakter och bygga nätverk för en tryggare vardag för äldre.

Texten skriven av Maria Schönning, diakon och verksamhetsledare, Uppsala Kristna Råd/Diakonicentrum.

Alla behöver vi få känna oss efterfrågade och sedda. Att trots hög ålder få göra en viktig uppgift för någon annan människa och känna sig efterfrågad i ett sammanhang är viktigt. Eller att trots ensamhet och oro som låser mig fast större delen av tiden i hemmet få bli uppringd varje förmiddag av någon som är intresserad av just mig och min situation och som har tid att lyssna och prata en stund, det är värdefullt!

Detta är verkliga situationer för oss i Diakonicentrum i Uppsala. En verksamhet som har funnits i snart 50 år och som känns lika aktuell och viktig nu som då. Ensamheten minskar ju inte precis i vårt individualiserade samhälle där var och en helst ska klara sig själv. Idag har jag tänt ett ljus för en av våra skyddslingar som vi haft kontakt med längst, hon somnade in igår. Många vänner har jag fått!

Som diakon och ansvarig för verksamheten blir jag varje dag påmind om vad mycket ensamhet det finns men också om vad viktigt det är att få bli sedd och lyssnad till.
Dessa meningar är plockade från vår dagliga verksamhet: ” Vi träffades och fikade igår A och jag… Jag besökte henne på boendet när jag hade vägarna förbi… B är så intressant och klok att prata med! Vi måste komma ihåg S som fyller 95 år snart… Nu har vi inte fått svar hos M på flera dagar, kan du ringa upp dottern och kolla?”

En grupp på 35-40 pigga pensionärer i åldrarna 65+ upp till 90 ställer upp på sin lediga tid för att verksamheten med s k trygghetsringning, ledsagning, hembesök och promenader ska fungera. Den glädje jag kunde se hos en 90-årig kvinna som kom till oss varje fredag tidigare gick inte att ta miste på. Jag kunde riktigt känna vad hon uppskattade att få göra detta uppdrag så länge hon själv orkade. Hon ringde till en grupp människor som blev hennes personliga vänner, för så blir det för många. En man som en volontär besöker upplever att hans tillvaro lyses upp av besöken eftersom nästan alla grannar i vårdboendet är dementa. Här får han prata med en ”vettig människa”!

Enskilda handläggare på kommunen ringer mig och ber om stöd till någon ensam åldring, ibland ringer en dotter eller son om sin förälder och ganska ofta ringer de äldre själva om de vill ha t ex ledsagning till läkare eller dylikt. De blir ofta väldigt glada och tacksamma när de förstår att vi gör detta helt utan kostnad. Det kan uppstå många saker på en s k ledsagning, personen kan vara förvirrad och tappa pengar eller annat, det kan bli lång väntan på doktorn eller taxin hem men då säger bara volontären A: ”Det var en så fin gammal kvinna, hon hade det inte lätt…”.

Att ett kristet ekumeniskt råd driver verksamhet på detta sätt tror jag är ganska ovanligt i Sverige men jag ser det som en stor förmån att få arbeta med denna grupp volontärer som kommer från olika kyrkliga sammanhang och bakgrunder. De är så positiva, engagerade och tacksamma. Vi träffas ibland och har samlingar med fika och någon programpunkt, vi genomför olika korta utbildningar eller tipsar om sådana, vi åker också på någon utflykt årligen och kristna rådet, UKR, tackar dem även med en liten julfest och blomma. Men det är liten ersättning för så mycket arbete och tid som många lägger ner. Jag vet att många volontärer uppskattar att hålla kontakten med de äldre och djup vänskap uppstår.

En kvinna som varit verksam länge finns t ex tillgänglig varje vecka för både ledsagningsuppdrag och hembesök och varannan vecka hjälper hon till på kontoret med att ta emot uppdrag och administrera. Det är sällan som jag får ett nej när jag frågar om ett uppdrag. De som sköter den s k trygghetsringningen kommer hit en förmiddag varje eller varannan vecka och ringer till 10-12 olika personer under några timmar. Vi avbryter med ett trevligt fika då vi samtalar om verksamheten och stora och små händelser i Sverige och världen.

Samverkan är viktigt när man arbetar för och med äldre. Vi samverkar med Röda Korset som finns på sjukhuset som värdar och sjukhusledningen är så tacksamma för deras och våra insatser för patienterna att de bjuder på två föreläsningar med fika varje termin plus en avslutningslunch. En Rotaryklubb har i många år stött vår verksamhet genom att sponsra vårt Luciafika då vi bjuder in alla som vi ringer till och besöker. Dessutom är de med och skjutsar samma grupp på en vårutflykt varje år. Kommunen är förstås också tacksamma för det vi gör så de stöder oss med ett ekonomiskt bidrag och sprider information om oss i sina broschyrer bl a.

Vi samverkar även med andra såsom Svenska kyrkans diakoner, Nybyvision som är ett integrationsprojekt för invandrare och förstås med Diakonistiftelsen Samariterhemmet där vi är hyresgäster. Även andra uppdrag ryms inom det ekumeniskt diakonala, t ex att varje jul ordna en samlingsannons för alla julfiranden som ordnas i kyrkor och närstående organisationer i Uppsala. Vi har även ett tätt samarbete kring flyktingfrågor och EU-migranter mm. Det finns många grupper i samhället som är i en utsatt situation, de äldre är verkligen en sådan grupp som jag tycker ibland blir lite bortglömd. Alla lever inte i utsatthet men väldigt många åtminstone i stor ensamhet. Deras röst blir inte så ofta hörd. Vi blir ju alla gamla en dag, hur vill vi då ha det?

Omsorg, omtanke, gemenskap är några av de ledord som belyser vår verksamhet som jag är mycket stolt och glad att få vara en del av.

Texten skriven av bovärd/trygghetsvärd Lasse Anderberg www.kungsporten.com

I början av juli månad 2016 invigdes Kungsporten Trygghetsboende på Kungsängen i Jönköping, då ett 60-tal personer (70+are) flyttade in. Av de 60 är cirka 20 församlingsmedlemmar i Kungsportskyrkan, cirka 20 är medlemmar i andra församlingar och cirka 20 har ingen anknytning till församling. Här finns 42 lägenheter, varav 29 bostadsrätter och 13 hyresrätter. De flesta består av 2 rum och kök i storleksordningen 59-75 kvm. Det finns även några större bostadsrätter på 80-104 kvm.

Kungsporten Trygghetsboende är ett boende med verksamhet som vilar på kristen grund och som ska präglas av gemenskap, omtanke och trygghet. Alla boende skall känna sig välkomna, sedda och respekterade och målet är att kunna möta hela människans behov – till ande, kropp och själ. VARMT, ÄKTA, RELEVANT är våra ledord. Det är samma ledord som vår församling har.

Från allra första stund fanns tanken att försöka aktivera så många som möjligt av de boende med olika gemenskapsfrämjande aktiviteter. Vi tillsatte en planeringsgrupp bestående av några boende och bovärden/trygghetsvärden, som planerade olika aktiviteter under veckan. Efter att ha frågat de boende om deras specifika intressen bildades intressegrupper, exempelvis trädgårdsgrupp, serveringsgrupp och fixargrupp. Grupperna består av 5-10 personer som har sina ansvarsområden.

När det gäller gemensamma aktiviteter ansvarar bovärden/trygghetsvärden för dessa och ett veckoschema kan se ut som följer:

Måndag eftermiddag
Måndagsträff med kaffeservering. Första måndagen i månaden har vi informationsmöte för hela trygghetsboendet och sista måndagen i månaden inbjuder vi till Musikcafé på Kungsporten. De andra måndagarna träffas vi för att lyssna till någon kristen sångare/musiker eller någon som föreläser i något intressant och neutralt ämne (i relation till kristen tro).

Tisdag + torsdag förmiddag
Friskvårdsdagar, under vinterhalvåret sittgympa och under sommarhalvåret stavgång.

Varannan tisdag eftermiddag
RUTANS VÄNNER – där man stickar bland annat plädar som skickas till olika missionsländer.

Torsdag kväll
Bibelsamtal – då man i grupp läser någon bok i Bibeln, kapitel för kapitel, och samtalar.

Fredag förmiddag
Andakt – då någon av de boende eller en pastor från församlingen ansvarar för samlingen.

Fredagslunch
Veckans ”höjdpunkt”. Då hämtar vi mat från Kungsportens kök och äter lunch tillsammans. Vi brukar vara mellan 25-35 personer.

Söndagar
Erbjuds kyrkskjuts till förmiddagens gudstjänst.

Många av de som bor på vårt trygghetsboende är pigga 70+are, cirka en handfull har någon form av hemtjänst och i regel är det då Kungsportens egen hemtjänst som står som utövare.

När man blir äldre får man ofta tanken på oduglighet och otillräcklighet, man kan inte som förr och så vidare. Det är just då som vikten av att bli efterfrågad och sedd är som allra tyngst. Vi har märkt att på många av våningsplanen bjuder man in varandra på en lättlunch, eftermiddagskaffe och ser efter och frågar efter hur man mår. Alla aktiviteter bygger på frivillighet, man får vara med om man vill och kan, men man peppar varandra och uppmuntrar varandra att gå på de aktiviteter vi har under veckan.

Texten skriven av VD och verksamhetschef Sylvia Kivi http://lojtnantsgarden.se/

Vad finns på Löjtnantsgatan 8 i Stockholm? Jo, där finns en viktig del av Immanuelskyrkans diakonala arbete. Löjtnantsgården firar i år 10-årsjubileum med att vara det mest eftertraktade boendet med Stockholms stads längsta kö. Hur har det kunnat bli så?

Immanuelskyrkans Vård AB är ett helägt dotterbolag till Probitas AB. Probitas AB ägs till 100 % av Immanuelskyrkan i Stockholm. Immanuelskyrkans Vård AB är ”icke vinstutdelande” och eventuellt överskott går direkt tillbaka till vården. Detta ger en stadig grund att vila på.

Löjtnantsgårdens vision är att de boende har ett värdigt liv och upplever bästa möjliga välbefinnande genom omsorg, vård och livsmiljö i samspel. Arbetet utgår från vår värdegrund, som är både humanistisk och kristen.

Värdegrunden innebär att varje boende såväl som personal är värdefulla oavsett livshistoria samt religiös och etnisk bakgrund. Alla är unika och vår uppgift på Löjtnantsgården är att se den boende och varandra utifrån den hon/han är. Vi ska tillgodose den boendes behov på ett individuellt sätt och ta hänsyn till varje medarbetares förutsättningar samt att den boende ska ha ett värdigt liv och uppleva bästa möjliga välbefinnande varje dag. Genom detta hoppas vi att de boende och närstående känner trygghet och upplever kontinuitet i omvårdnaden. Vi lägger också stor vikt vid att den boende och närstående har stort inflytande och deras synpunkter beaktas.

Aktiviteter sker i både grupp och individuellt. Vid gudstjänster och underhållning inbjuder vi hela huset.

Probitas-Immanuelskyrkans Förvaltnings AB äger fastigheten Svea Artilleri 15 på Löjtnantsgatan 8 på Östermalm och i fastigheten finns förutom Löjtnantsgården även seniorlägenheter. En bovärd finns anställd på 50 % för att stödja boende i huset. De flesta är äldre personer men det finns också 10 studentlägenheter så att alla ska känna sig välkomna, precis som i kyrkan.

Vår förhoppning är att Löjtnantsgården är känd för församlingar så att medlemmar kan söka sig till Löjtnantsgården när behov uppstår.

Texten skriven av Ulla Hofverberg, diakon.

Vi sågs första gången på RSMH (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa), en trevlig kvinna som var lätt att få kontakt med. Vi hade sporadisk kontakt en tid, pratade lite då vi sågs. Så kom telefonsamtalet…
– Jag måste få någon att prata med, jag mår så dåligt, mitt liv är en enda stor sorg.

Vi bokade en tid som följdes av flera regelbundna samtal.
– Jag är så trött på mina ”gubbar” (man och son) som har stora förväntningar på ”service”.
Sonen psykiskt sjuk till följd av ett blandmissbruk och en åldrad dominant make. Ett barnbarn med stora problem, intagen på psykiatrisk tvångsvård.
– Vad blev det av mitt liv?

Ångest, oro, sorg. Kontakt med vården, långa köer till psykosociala enheten för samtal-Sobril… Håglöshet, passivitet och kroppsliga symtom. I detta läge övergår vår kontakt till hembesök med både samtal och stödjande åtgärder i kontakt med socialtjänst, vård och äldreomsorg.

I många av de möten jag haft med människor inom min tjänst är detta ett vanligt scenario. Livet som blev en enda stor besvikelse. Att få ta del av en livsberättelse är ett stort förtroende. Att ta sig tid att lyssna kan göra stor skillnad, att få ge tröst och kanske väcka ett hopp… En del av diakonins uppdrag tycker jag är just detta; att underlätta för människor, ge hjälp att ta sig fram i den snårskog som ofta samhällets insatser ligger inbäddade i.

Min erfarenhet är delvis i glesbygd. Där kan det vara lättare med samverkan, då man ofta har personkännedom, vilket kan ge ”kortare” kontaktvägar. Geografiska avstånd kan dock försvåra kontakter och sociala aktiviteter. Många lever därför ensamma och isolerade.

Texten skriven av Kerstin Renöfält, diakon i Kanalkyrkan.

Jag är på väg till Kanalgården. Den ligger bara ett stenkast från Kanalkyrkan som är en av Equmeniakyrkans församlingar i Region Mitt. Där arbetar jag som diakon.

Jag öppnar dörren och går halvtrappan upp. Till vänster ligger restaurang Kanalen som jag passerar och kommer rakt in i Vinterträdgården, ett stort luftigt avlångt rum där det är högt till taket och där de gröna växterna frodas. Jag ser några som sitter och samtalar runt ett bord och lite längre bort på det stora ”gräsgolvet” sitter 10-15 personer och har sittgympa tillsammans med en av trivselvärdarna. Rörelserna anpassas till den inspirerande musiken.

Lyfter jag blicken ser jag några som sitter utanför sin lägenhet vid den uteplats som tillhör varje lägenhet. Några sitter själva och några sitter och småpratar med någon. Atmosfären andas trygghet och lugn.

Kanalgården invigdes november 2015 och kön var redan då lång av ansökningar. Initiativtagare var tre av församlingens medlemmar. En av dem, Lars, kom en söndag ut genom kyrkporten efter gudstjänsten i Kanalkyrkan. Solen sken och han stannade till och tittade på det öppna gräsbeklädda området. En vision växte fram. Tillsammans med de två andra började planerna ta form. TRYGGHET och GEMENSKAP skulle vara ledorden och verksamheten skulle präglas av respekt och kärlek till människor. Kanalgården blev en del av Kanalkyrkans diakonala verksamhet.

Boendet är ett Trygghetsboende och jag tycker mig se många förutsättningar till trygghet i detta hus. Det finns två trivselvärdar anställda som känner och ser alla som bor där. Atmosfären andas omtanke. Man ser, bryr sig om och tar hand om varandra. Gemenskap finns, men man kan också välja att dra sig undan till sin egen lägenhet och vara för sig själv när man behöver det.

Förutom närvaro av trygg personal och möjlighet till att lära känna nya människor finns här många aktiviteter som erbjuds, även aktiviteter som de boende tar initiativ till. Sitt- och stågympa, yoga, datakurser, träning på gym, massage, utflykter, bildvisningar, lägga stora pussel tillsammans och konserter i vinterträdgården varje vecka är några exempel.

Restaurangen ligger i huset och är öppen för alla i Sandviken. Det är en lunchrestaurang måndag till fredag och på söndagar. Den kan också användas för privata bokningar. De boende får ett subventionerat pris.

Alla som vill får ställa sig i kö och de boende är en blandning av församlingsmedlemmar och andra. Åldersgränsen neråt år 70 år. Ingen har förtur utan man följer strikt kölistan vid nya inflyttningar.

Röster från några boende:
”Det är fantastiskt med alla nya vänner jag har fått.”
”Vi trivs väldigt bra, bättre än vi trodde.”
”Det finns en social gemenskap som inte är påträngande.”
”Positivt med närheten till kyrkan.”

Jag är tacksam över att Kanalgården är en del av mitt diakonala uppdrag i församlingen. Jag frågar Lars: Har det blivit som du hade tänkt det? Han svarar med ett enda ord – BÄTTRE!