“Du ska älska Herren, din Gud… och din nästa som dig själv”

Den viktiga frågan som en laglärd riktade till Jesus, utmanar var och en som tror på Gud. Den berör meningen med vårt liv på jorden och i evighet. På andra ställen i Bibeln ger Jesus den mest grundläggande definitionen av vad evigt liv är:

Att känna Gud innebär att upptäcka hans vilja och tillämpa den i våra liv. Alla människor vill leva fullt ut och i sanning, och det är också vad Gud önskar för oss (jämför Joh 10:10). Den helige Irenaeus sa: ”Guds ära är den levande människan.”

Livets existentiella realiteter, med splittring, själviskhet och lidande, tar oss många gånger bort från vårt sökande efter Gud. Jesus levde i det mysterium som en nära gemenskap med Fadern är. Och Fadern längtar efter att uppfylla alla sina barn med det eviga livets fullhet. Jesus är ”vägen” som leder oss till Fadern, vårt yttersta mål.

Så vår strävan efter evigt liv för oss närmare Jesus, och därmed leds vi närmare varandra och stärks i vår samhörighet på vägen mot kristen enhet. Låt oss vara öppna för vänskap och samarbete med kristna från alla kyrkor och samfund, och be om att en dag alla tillsammans få dela nattvardsbordet

Det kan tyckas som ett enkelt svar Jesus ger den laglärde. Det är ju taget direkt från Guds bud. Men att älska Gud på det sättet och vår nästa som oss själva kan ofta vara svårt.

Budet att älska Gud kräver ett djupt engagemang som innebär att vi överger oss själva helt – och överlåter våra hjärtan och vårt förstånd till att tjäna Guds vilja. Vi kan be om nåden att följa Kristi exempel, han som överlämnade sig helt och sa: ”Men låt din vilja ske, inte min” (Luk 22:42). Han visade också sin stora kärlek till alla, inklusive sina fiender.

Vi väljer inte vår granne, vår nästa. Att älska dem innebär att vara uppmärksam på deras behov, acceptera deras ofullkomlighet och uppmuntra dem i det de hoppas på och strävar efter. Samma hållning behövs på vår väg mot kristen enhet, med avseende på våra olika traditioner. Kallelsen att älska sin nästa ”som sig själv” påminner oss om att vi behöver acceptera oss själva som vi är, medvetna om att Gud ser på oss med en barmhärtig blick och alltid är redo att förlåta.

Kom ihåg att vi är del av Guds älskade skapelse. Respektera dig själv. Eftersträva fred med dig själv. Och på motsvarande sätt kan vi alla be om nåden att älska och acceptera vår egen kyrka eller församling, med dess tillkortakommanden, och överlåta allt åt Fadern som förnyar oss genom den heliga Anden.

Den laglärde ville rättfärdiga sig själv, och hoppades att den ”nästa” han blivit kallad att älska skulle vara en som har samma tro och hör till samma folk som han själv. Det är en naturlig mänsklig instinkt. När vi bjuder in människor till vårt hem är det ofta sådana som har samma sociala status, samma livssyn och värderingar som vi. Vi människor väljer instinktivt det som är bekant. Så är det också med våra kyrkliga gemenskaper.

Men Jesus leder den laglärde och åhörarna djupare in i deras tradition genom att påminna dem om deras skyldighet att välkomna och älska alla, oberoende av religion, kultur och social status.

Evangeliet lär oss att det inte finns något extraordinärt med att älska dem som är som vi. Jesus styr oss mot en radikal syn på vad det är att vara mänsklig. Liknelsen illustrerar på ett väldigt tydligt sätt vad Kristus förväntar sig av oss: att öppna och vidga våra hjärtan och vandra hans vägar genom att älska andra så som han älskar oss. Jesus ställer faktiskt en motfråga till den laglärde: den avgörande frågan är inte ”vem är min nästa” utan ”vem visade sig vara en nästa åt den nödställde”?

Vår tid, som är präglad av osäkerhet och rädsla, gör att vi möter en verklighet där misstillit och otrygghet präglar relationer. Då blir liknelsens utmaning till oss idag: ”För vem är jag en nästa”?

Prästen och leviten som viker åt sidan och går förbi kan ha haft goda religiösa skäl till att inte hjälpa: de hade kanske gjort sig redo för att utföra vissa religiösa ritual och riskerade att utsätta sig för rituell orenhet om mannen hade varit död. Men vid många tillfällen riktar Jesus kritik mot religiösa ledare för att de värderar regler som viktigare än skyldigheten att alltid göra gott.

I början på bibeltexten för Böneveckan står det att den skriftlärde ville visa att han var rättfärdig. Prästen och Leviten i liknelsen tyckte nog också att de hade handlat rätt. Hur långt är vi som kristna beredda att gå bortom konventioner?

Ibland kan kyrkligt och kulturellt skapad närsynthet hindra oss från att se vad som uppenbaras genom de liv och vittnesbörd som bärs fram av systrar och bröder i andra kristna traditioner. När vi öppnar våra ögon för att se hur Guds kärlek uppenbaras genom andra kristna dras vi närmare dem och dras på så sätt in i en djupare enhet med dem.

Den här liknelsen som Jesus berättade utmanar oss inte bara att handla gott, utan också till att vidga vår blick. Vi lär oss vad som är gott och heligt, inte bara av dem som delar vår konfessionella och religiösa världsbild, utan också av dem som är olika oss. Den barmhärtige samariern är ofta någon annan än vi förväntar oss.

Den barmhärtige samariern gjorde vad han kunde utifrån sina resurser: han hällde olja och vin på mannens sår, förband dem och lade honom på sitt lastdjur. Han gick ännu längre genom att lova att betala för omvårdnaden.

När vi ser på världen med samarierns blick kan varje situation bli en möjlighet att hjälpa dem som är i nöd. Det är då kärleken kommer till uttryck. Den barmhärtige samarierns goda exempel motiverar oss att fråga oss själva hur vi ska reagera gentemot vår nästa. Han gav mannen vin och olja, och upprättade honom på så sätt och gav honom hopp. Vad kan vi ge så att vi kan bli delaktiga i Guds verk med att hela en söndrad värld?

Denna söndring i vår värld visar sig som osäkerhet, rädsla, misstro och splittring. Det drar skam över oss kristna att denna splittring finns också mellan oss. Trots att vi ofta samlas runt sakramenten och andra ritualer för helande, försoning och tröst, där vi ofta använder olja och vin, framhärdar vi ändå i de splittringar som sårar Kristi kropp. När splittring mellan oss kristna helas främjar det helandet i och mellan länder.

Mannen som överfölls av rånare togs om hand av en samarier. Samariern såg bortom fördomar och partiskhet. Han såg någon som behövde hjälp och tog honom till ett värdshus. ”Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade:

I varje mänskligt samhälle är gästfrihet och solidaritet väsentliga. De kräver att vi välkomnar främlingar, utlänningar, migranter och hemlösa människor. Men när vi drabbas av osäkerhet, misstänksamhet och våld har vi en tendens att misstro vår nästa. Gästfrihet är ett viktigt sätt att vittna om evangeliet, i synnerhet i de sammanhang där det råder religiös och kulturell pluralism. Att välkomna ”den andre” och i sin tur själv bli välkomnad utgör själva kärnan i all ekumenisk dialog.

Vi som är kristna utmanas att förvandla våra kyrkor till värdshus där vår nästa kan finna Kristus. En sådan gästfrihet blir ett tecken på den kärlek som våra kyrkor hyser för varandra och för alla. När vi som Kristi efterföljare rör oss bortom våra konfessionella traditioner och väljer att utöva ekumenisk gästfrihet, rör vi oss från att vara främlingar, till att vara varandras nästa.

Som avslutning på liknelsen frågade Jesus den laglärde: vem var den överfallne mannens nästa? Den laglärde svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Han säger inte ”samariern”, och man kan tänka sig att det svaret hade varit svårt för honom att ge, med tanke på fiendskapen mellan samarier och judar.

Ofta upptäcker vi vår nästa i de mest oväntade människor, och dem vars namn och ursprung vi har svårt att ta i vår mun. I dagens värld, där polariserande politik ofta ställer människor med olika religiösa identiteter mot varandra, utmanar Jesus oss genom denna liknelse att se vikten av vår kallelse att gå över de gränser och murar som skiljer oss åt.

Tillsammans med den laglärde utmanas även vi att reflektera över hur vi lever våra liv, inte bara i fråga om huruvida vi handlar gott eller inte, utan också om vi likt prästen och leviten försummar att handla barmhärtigt.

Genom dessa ord – ”Gå du och gör som han” – sänder Jesus ut var och en av oss, och var och en av våra kyrkor, till att omsätta i våra liv hans bud att älska. Vi inspireras av den heliga Anden och sänds ut att bli en ”annan Kristus”, genom att sträcka oss ut mot den lidande mänskligheten med medkänsla och barmhärtighet.

Så som den barmhärtige samariern förhöll sig till den skadade mannen, så kan också vi välja att inte stöta bort dem som är annorlunda, utan odla en kultur där närhet och godhet får råda.

Hur talar Jesu inbjudan ”Gå och gör som han” in i mitt liv? Vad innebär denna Kristi kallelse för mina relationer till medlemmar i andra kyrkor? Hur kan vi genom vår kärlek vittna tillsammans om Guds kärlek? Som Kristi sändebud (jämför 2 Kor 5:20) kallas vi att försonas med Gud och varandra, att låta samhörigheten slå rot och växa i våra kyrkor och i områden som drabbas av konflikter mellan olika grupper.

När ömsesidig tillit och förtröstan ökar, kommer vi att bli mer öppna för att visa våra sår, inklusive såren inom våra kyrkor, så att Kristi kärlek kan nå oss och hela oss genom varandras kärlek och omsorg. Att sträva tillsammans efter kristen enhet hjälper oss att återupprätta relationer så att våld kan ge vika för solidaritet och fred.