Temat för Böneveckan 2020

Materialet till böneveckan för kristen enhet år 2020 har förberetts av de kristna kyrkorna på Malta (Kristna tillsammans i Malta). Den 10 februari firar många kristna i Malta Paulus skeppsbrott och markerar därmed sin tacksamhet över den kristna trons ankomst till dessa öar. Läsningen av den text som används vid detta firande har valts ut för Böneveckan för kristen enhet 2020.

Berättelsen börjar med att Paulus ska föras till Rom som fånge (Apg 27:1). Paulus är fjättrad i kedjor, men trots att det är en riskabel resa fortsätter Guds uppdrag genom Paulus.

Berättelsen är ett klassiskt drama om hur människor konfronteras med de skräckfyllda krafterna hos elementen. Passagerarna på båten är utlämnade åt havets krafter och den mäktiga stormen som rasar runtom dem. Dessa krafter för dem till ett okänt område där de känner sig förlorade och utan hopp.

De 276 människorna ombord delas upp i tydligt markerade grupper. Officeren och hans soldater hade makt och auktoritet, men var beroende av sjömännens skicklighet och erfarenhet. Emellertid är samtliga rädda och sårbara. Fångarna som var kedjade var mest sårbara av alla. Deras liv ansågs vara utan värde och de riskerade att avrättas summariskt (Apg 27:42). Som berättelsen avslöjar, ser vi hur misstro och misströstan ökar med pressen och faran för det egna livet och vidgar klyftorna mellan de olika grupperna.

Det är emellertid påfallande hur Paulus framstår som ett lugnt centrum i virrvarret. Han känner att hans liv inte styrs av ödets oberäkneliga krafter utan ligger i den Guds händer som han tillhör och som han tillber (se 27:23). På grund av denna tro är han övertygad om att han skall ställas inför kejsaren i Rom och genom styrkan i sin tro kan han stå bland sina medresenärer och tacka Gud. Alla fattar mod. De följer Paulus exempel och delar bröd tillsammans förenade i ett hopp och i förtröstan på hans ord.

Detta belyser ett grundtema i detta bibelavsnitt: Guds ledning. Det hade varit officerens beslut att segla i dåligt väder och i stormen fattade sjömännen beslut om hur de skulle handskas med skeppet. Men till slut korsades deras planer och bara genom att hålla sig tillsammans och låta skeppet bli till ett vrak, kunde de räddas genom denna Guds ledning. Skeppet och hela dess värdefulla last skulle gå förlorat, men alla liv skulle räddas – och ”ingen av er skall mista så mycket som ett hårstrå” (27:34; se även Luk 21:18). I vårt sökande efter kristen enhet behöver vi böja oss under Guds ledning, något som kräver att vi släpper många av de saker som vi är djupt fästa vid. Det som betyder något för Gud är alla människors räddning.

Hamnen invid St Paul’s Bay där Paulus steg i land på Malta. Foto: Mikael Stjernberg.

Denna disparata grupp av människor drev i land på en ö (27:26). De som hade förts tillsammans på samma båt kom till samma mål där deras mänskliga enhet visade sig genom den gästfrihet som de fick ta emot från öborna. När de samlades kring elden, omgivna av människor som varken kände eller förstod dem, föll alla skillnader i makt och status. De 276 är inte längre offer för olika krafter, utan omfamnade av Guds kärleksfulla omsorg som visade sig genom ett folk som visade sig vara ”ytterst vänliga” mot dem (28:2). Frusna och våta kunde de värma sig och torka tillsammans vid elden. De var hungriga, men fick mat. De togs om hand tills det var säkert för dem att fortsätta sin resa.

Alltför många människor får idag uppleva liknande hot på detta hav. Just de platser som nämns i vår text (27:1, 28:1) visar på samma berättelse om vår tids migranter. På andra platser i världen är det många andra som utsätts för farliga resor över land och hav för att fly undan katastrofer, krigstillstånd och fattigdom. Deras liv är också utlämnade åt ofantliga krafter – inte bara naturens, utan också politiska, ekonomiska och mänskliga krafter. Denna mänskliga likgiltighet tar sig många uttryck: likgiltigheten hos dem som säljer platser på sjöodugliga båtar till desperata människor, likgiltigheten i beslut att inte skicka räddningsfartyg och likgiltigheten då man avvisar migrantbåtar. Detta utgör endast några exempel. Som kristna tillsammans utmanas vi när vi står inför denna migrationskris: Ställer vi upp på dessa kalla krafter av likgiltighet eller visar vi vår ”särskild omsorg” och blir vittnen om Guds kärleksfulla omsorg om alla människor?

Oljelampa i Skeppsvrakskyrkan (Ship Wreck Church) i Valletta. Foto: Mikael Stjernberg.

Gästfrihet är en mycket eftersträvansvärd tillgång i vårt sökande efter kristen enhet. Det är en handling som utmanar oss till större generositet gentemot dem som är i nöd. De människor, som visade ovanlig omsorg mot Paulus och hans följeslagare kände ännu inte till Kristus och ändå var det denna ovanliga vänlighet, som gjorde att splittrade människor fördes närmare tillsammans. Vår egen kristna enhet kan upptäckas, inte enbart genom att visa gästvänlighet mot varandra, hur viktigt detta ändå är, utan också genom kärleksfulla möten med dem som inte delar vårt språk, vår kultur eller vår tro.

Under sådana våldsamma resor och i tillfälliga möten kommer Guds vilja för sin kyrka och alla människor till sitt fulla uttryck. Som Paulus skulle förkunna i Rom, har denna Guds frälsning sänts till alla människor (Apg 28:28).