Temat för Böneveckan 2021

Böneveckan för kristen enhet 2021 har förberetts av klosterkommuniteten Grandchamp i Schweiz med temat ”Bli kvar i min kärlek så skall ni bära rik frukt” kommer från Johannesevangeliet 15:1–17 och uttrycker Grandchamps kallelse till bön, försoning och kyrkans enhet och i hela den mänskliga familjen.

Böneveckan för kristen enhet 2021 har förberetts av klosterkommuniteten Grandchamp. Det tema som har valts ”Bli kvar i min kärlek så skall ni bära rik frukt” kommer från Johannes 15:1–17 och uttrycker Grandchamps kallelse till bön, försoning och kyrkans enhet och i hela den mänskliga familjen.

På 1930-talet var det ett antal reformerta kvinnor från den franskspråkiga delen av Schweiz som tillhörde en grupp som kallades fruarna från Morge . De återupptäckte betydelsen av tystnaden när man lyssnar till Guds ord. Vid samma tid återupplivade de bruket av den andliga retreaten för att deras trosliv skulle få näring inspirerade av Kristus när han begav sig till en öde trakt för att be. Mycket snart förenade sig andra med dem och deltog i regelbundet arrangerade retreater i Grandchamp, en liten by nära stranden av Neuchâtelsjön. Det blev nödvändigt att skapa en permanent närvaro där för att kunna ta emot ett växande antal gäster och retreatdeltagare.

Idag har kommuniteten fyrtio systrar. Alla är kvinnor från olika generationer, kyrkliga traditioner, länder och kontinenter. Med denna mångfald utgör systrarna en levande illustration till gemenskap. De fortsätter att troget leva ett böneliv, ett liv i gemenskap och att välkomna gäster. Systrarna delar nåden av ett kommunitetsliv tillsammans med besökare och volontärer som kommer till Grandchamp för en tid av retreat, stillhet och helande i ett sökande efter mening.

De första systrarna upplevde smärtan av splittring mellan kristna kyrkor. I denna kamp uppmuntrades de av vänskapen med abbé Paul Couturier, en av pionjärerna för böneveckan för kristen enhet. Därför blev från första början bönen för kristen enhet vara själva hjärtat för livet i kommuniteten. Detta engagemang, tillsammans med de tre grundpelarna av bön, gemenskapsliv och gästfrihet bildade grunden för detta material.

Att förbli i Guds kärlek är att bli försonad med sig själv

Det franska ordet för munk eller nunna (moine/moniale) kommer från grekiskans monos, som betyder ensam eller allena. Våra hjärtan, kroppar och tankar, långt ifrån att vara ett, är ofta splittrade och dras i olika riktningar. Munken eller nunnan önskar att bli ett i sig själv och förenad med Kristus. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Jesus till oss (Johannes 15:4). Ett integrerat liv förutsätter en väg där man accepterar sig själv, ett liv där man lever i försoning med sin personliga och ärvda bakgrundshistoria.

Jesus sa till lärjungarna: ”Bli kvar i min kärlek” (Johannes 15:9). Han förblir i Faderns kärlek (Joh 15:10) och önskar ingenting annat än att dela denna kärlek med oss: ”Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader” (Johannes 15:15b). Inympade i vinstocken, som är Jesus själv, blir Fadern vinodlaren som rensar oss för att vi skall växa. Detta beskriver vad som händer under bönen. Fadern är centrum i våra liv, som också centrerar våra liv. Han rensar oss och gör oss hela och hela den mänskliga skapelsen ger Gud äran.

Att bli kvar i Kristus är en inre attityd som rotar sig i våra liv över tiden. Det krävs utrymme för att växa. Detta kan överflyglas av kampen för livets nödvändigheter och det hotas av distraktion, störningar, aktiviteter och utmaningar i livet. Under omvälvningarna i Europa 1938 skrev Geneviève Micheli, som senare blev moder Geneviève, kommunitetens första moder. Dessa rader som förblir aktuella också idag:

Vi lever i en tid som är både bekymmersam och storartad, en farlig tid, där ingenting skyddar själen, där snabba och hela mänskliga landvinningar tycks svepas bort… Och jag tror att vår civilisation kommer att dö i denna kollektiva dårskap av oljud och fart, där ingen levande varelse kan tänka… Vi kristna, som känner det fulla värdet av ett andligt liv, bär på ett enormt ansvar och måste förverkliga det, genom att ena och hjälpa varandra, genom att skapa krafter av lugn, tillflyktsorter av fred och levande centra, där människors tystnad ropar efter Guds skapande ord. Detta är en fråga om liv och död.

Att bli kvar i Kristus tills vi bär frukt

”Min Fader förhärligas när ni bär rik frukt” (Johannes 14:8). Vi kan inte av oss själva bära frukt. Vi kan inte bära frukt skilda från vinstocken. Det är saven, Jesu liv, som flödar genom oss, som skapar frukten. Genom att bli kvar i Jesu kärlek, att förbli i vinstocken, kommer hans liv att flöda genom oss.

När vi lyssnar till Jesus flödar hans liv genom oss. Jesus inbjuder oss att låta hans ord bli kvar i oss (Johannes 15:7) och vad vi än ber om skall vi få. Genom hans ord bär vi frukt. Som människor, som gemenskap, som kyrkan i sin helhet, vill vi förena oss själva med Kristus för att kunna hålla hans bud att älska varandra så som han har älskat oss (Johannes15:12).

Att förbli i Kristus, källan till all kärlek, betyder att gemenskapens frukt växer

Gemenskapen med Kristus kräver gemenskap med andra. Dorotheus från Gaza, en munk i Palestina på 500-talet, uttryckte detta på följande sätt:

Föreställ dig en cirkel som ritas upp på marken, dvs en linje som ritas upp i cirkeln med en omfattning och ett centrum. Föreställ dig att cirkeln är världen, vars centrum är Gud och radien är olika stigar eller vägar där människorna lever. När helgonen som önskar att dras närmare Gud vandrar mot mitten av cirkeln ända tills de kommer till dess inre del dras de närmare varandra och samma sak händer det motsatta när vi vänder bort från Gud och vänder oss mot cirkelns yttre sidor. Det blir då tydligt, att ju mer vi rör oss bort från Gud, desto mer avlägsnar vi oss från varandra och ju mer vi rör oss från varandra desto mer rör vi oss också bort från Gud.

Att röra sig närmare andra, att leva i gemenskap med andra, ibland med människor som är helt olika oss själva, kan vara utmanande. Systrarna i Grandchamps känner alla till denna utmaning och för dem är undervisningen av broder Roger från Taizé till stor hjälp: ”Det finns ingen vänskap utan ett renande lidande. Det finns ingen kärlek till nästan utan korset. Bara korset kan ge oss kunskap om kärlekens ofattbara djup.”

Splittringen bland kristna som rör sig från varandra är en skandal, eftersom den också innebär att de rör sig bort från Gud. Många kristna, som är djupt bedrövade över denna situation, ber oupphörligen till Gud att han skall återupprätta den enhet som Kristus bad för. Kristi bön om enhet är en inbjudan att återvända till honom och så komma närmare varandra och glädjas över mångfaldens rikedom.

Det vi lärt av livet i gemenskap är att försöken till försoning är kostsamma och kräver offer. Vi håller detta vid liv genom Kristi bön att vi alla skall bli ett som han är ett med Fadern så att världen skall tro (jfr Johannes 17:21).

Om vi blir kvar i Kristus växer solidaritetens och vittnesbördets frukt.

Då vi som kristna blir kvar i Kristi kärlek lever vi också i en skapelse som längtar och väntar på att befrias (jfr Rom 8). I världen bevittnar vi lidandets och konflikternas ondska. Genom solidaritet med dem som lider låter vi Kristi kärlek flöda genom oss. Påskens mysterium bär frukt i oss när vi ger kärlek till våra bröder och systrar och ger näring åt hoppet i världen.

Andlighet och solidaritet är oskiljaktigt förenade. Om vi blir kvar i Kristus får vi ta emot styrkan och visheten att handla mot orättvisans och förtryckets strukturer samt att full ut erkänna oss själva som bröder och systrar i en enda mänsklighet. Vi får skapa ett nytt sätt att leva i respekt för och i gemenskap med hela skapelsen.

Sammanfattningen av den livsregel som systrarna i Grandchamps läser tillsammans varje morgon börjar med orden ”be och arbeta så att Guds rike må regera”. Bönen och vardagens liv är inte två separata verkligheter, utan är menade att förenas. Allt det som vi möter är avsett att utgöra ett samspel med Gud.