
Den 24 april beslutade SKRs styrelse om organisationsförändring som innebär att verksamheter avslutas, att kansliet minskas och att arbetssätt ska ses över. Det har kommit reaktioner på styrelsens beslut, vilket är både väntat och naturligt. Det talar om engagemang för den ekumeniska rörelsen och uppskattning för det arbete som bedrivs, det är glädjande. Som företrädare och ledare av SKRs kansli har jag olika känslor som brottas med mig. I grunden är jag trygg i styrelsens beslut och tror att förändringen så småningom kan bidra till utrymme för en fördjupad ekumenik. Men än är vi inte där, det här är en process som kräver sin tid.
Under min studietid var det en mening ur kurslitteraturen som fastnade extra mycket, den har liksom följt mig genom mitt yrkesliv trots, eller kanske just på grund av, sin enkelhet och självklarhet. ”Varje generation måste återerövra demokratin” (för övrigt en mening som är högaktuell i såväl Sverige som världen idag). När jag var verksam som scoutsekreterare byttes ordet demokrati ut mot scoutrörelsen, som gudstjänstutvecklare till gudstjänst, i församling till just ”församling” och så vidare.
I denna enkla mening läser jag möjligen in alldeles för mycket, men den har burit mig till att stå i förändring. Nu och då behöver väl beprövade koncept, verksamheter och organisationer förändras, också när det inte är kristid, sen är det oftast inte utan smärta. Det är vad som ska hända när en ny generation har att hantera en tidigare generations vision, uppdrag eller organisation. Det betyder inte att det var fel tidigare, det är en del av återerövrandet, en slags re-vision, att en del avslutas för att ge rum för annat. Vad det nya är blir tydligt efter att rummet har skapats.

En önskan från medlemskyrkorna, subjektet i SKR, har varit mer tid för teologisk fördjupning, att vara en mötesplats och att vara en gemensam kristen röst. Kritiska röster har höjts kring att verksamheterna som avslutas ger väl just det som efterfrågas? Ja, det stämmer, till del. Som Magdalena Dahlborg skriver i Signum så har dessa verksamheter varit mycket intressanta för några samfund, mindre för flertalet av medlemskyrkorna, trots ivriga försök att involvera fler.
Jag är djupt förtjust i tanken på att Sveriges kyrkor möts ekumeniskt i en global fråga under en vecka om året, och jag vet att det på vissa håll har blivit en viktig del av ett lokalt ekumeniskt kyrkoår – fortsätt med det om det är så för er! Jag hoppas innerligt att de samfund som har markerat Kyrka för Fairtrade som viktigt tar ansvar för det så diplomeringen får en fortsättning – vi har ett bra koncept att lämna vidare.

Frågor om fred, global rättvisa och hållbarhet är fortsatt frågor som engagerar kyrkorna och som kommer finnas kvar inom SKR för teologisk reflektion, ett samtalsämne vid mötesplatser och som kommer höras i den gemensamma rösten. Idag vet jag inte hur, men det är fundamentala frågor för den ekumeniska rörelsen, och kommer så vara också år 2019. Det är en del av återerövrandet, att finna ut hur.
Varje generation måste återerövra ekumeniken – kyrkornas enhetsarbete. Det är hoppfullt spännande, utmanande och just nu sorgligt att leda organisationen in i framtiden.
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred – och rusta oss för vår tids utmaningar.
/Karin Wiborn