Varje år söker sig cirka 1000 flyktingar och migranter till Europa via Malta. Det låter kanske inte så mycket, men med tanke på Maltas storlek är det högst per capita inom EU. I huvudstaden Valletta ligger hus på hus på hus, som ett Manhattan utan Central Park. Detta är Europas minsta huvudstad.
Det går inte att missa Paulus. Han uppmärksammas i gatunamn, statyer och kyrkor. I Apostlagärningarna, kapitel 27 och 28, står att läsa hur Paulus som fånge är med om ett skeppsbrott utanför Maltas kust tillsammans med 276 medresenärer. Malteserna tog emot de nödställda och var ytterst vänliga. Paulus utsatthet och behov av mottagande vid skeppsbrottet för med sig att den kristna tron kommer till Malta. Det är starkt. Idag söker gummibåtar sin tillflykt till samma ö som Paulus en gång. Det är naturligtvis inte okomplicerat i ett redan överbefolkat område, men det är starkt.
Och behovet av vettig diskussion och överenskommelse i Europa om hur vi möter flyktingar blir synlig. På en yta, en fjärdedel av Öland, bor en halv miljon människor. Och i Sverige tycker vi att vi inte har plats för fler, inte kan dela välfärden med fler människor och vi värnar våra gränser. Det är möjligt för oss. Det är inga gummibåtar som riskerar att kapsejsa i våra vatten.
Vad skulle vi gjort om Paulus kom idag? Det frågar sig en av volontärerna i den skotska Metodistkyrkan i Valletta. Vad hade hänt om invånarna inte tagit emot Paulus och mött med vänlighet? I Metodistkyrkan möts, framför allt afrikanska flyktingar och migranter från olika länder i språkklasser efter kunskapsnivå. Stämningen är positiv, faktiskt glad. Kyrkans volontärer ger hjälp på olika vis, förutom språkhjälp finns matbank, möjlighet till mikrolån, stöd för bostad och hjälp till arbete. Men det är inte ett enkelt arbete. Det är ont om bostäder. Klyftan mellan rika och fattiga ökar bland malteserna och allt fler behöver hjälp med det dagliga brödet. Det är ont om arbete. Främlingsfientligheten ökar.
På ett annat håll i Valletta finns Malta Emigrants Commission med rötter i katolska kyrkan. Där ges kostnadsfri rådgivning, hjälp och skydd för människor som migrerar. Kommissionens arbete startade på 50-talet, då i syfte att stödja emigrerande malteser, nästan som en slags resebyrå, att finna en trygg ankomstplats på annat håll i världen. Migrationen från Malta – då – berodde på trångboddhet och arbetslöshet. Med tiden förändrades situationen och Malta blev mer av ett transitland. Under den korta tid vi är där möter vi ett par som efter 27 år har återvänt från Kanada.
Kvinnan gråter när hon möter den 91-årige präst som en gång startade kommissionen och som hjälpte familjen när de kom från Bulgarien i slutet på 80-talet att finna ett nytt hemma i Kanada. Jag känner också hur tårar stiger i mina ögon. Hur många historier av det här slaget finns det?
Hur många människor behöver söka sig en ny tillvaro på grund av hot, fattigdom eller för att få frihet? På hur många platser har man mötts av omsorg eller brist på omsorg, och därmed samlat på sig känslosam erfarenhet?
Under veckan jag tillbringar på Malta publiceras flera artiklar på hemmaplan om kyrka och politik och om Sveriges kristna råd verkligen ska ge sig ut i debatter om migration, och förstår vi inte att vi är naiva? Ja, kyrkan ska tala om när politiken inte är värdig. Naiv eller inte, jag vill inte acceptera att vi graderar människors värde.
Vi måste tala med varandra på riktigt, här hemma och i Europa. Hur tar vi gemensamt ansvar? Är det rättfärdigt att de länder med stränder mot Medelhavet ska tvingas besluta om en ska – eller inte – låta människor gå under framför ögonen för att vi som finns lite längre bort tycker att vi inte har plats och möjlighet? Varför talar vi om migration och risker för välfärden och inte asylrätt och möjligheter för välfärden?
I mötet med malteser fick jag smaka på det som nästa år kommer vara temat för Böneveckan för kristen enhet ”De visade oss särskild omsorg”. Jag kommer inte ifrån att bibelns Paulus ännu gör riskfyllda båtfärder över Medelhavet. Hur ser vår omsorg ut?
Karin Wiborn
Generalsekreterare, Sveriges kristna råd
