”Vad tror du händer efter döden?”

Vi tog emot ett studiebesök i veckan. Gymnasieelever från årskurs 3 som läser religionsvetenskap i en av sina kurser ville besöka oss för att lära sig mer om olika kyrkor. På slutet fick de ställa frågor. Flera frågor handlade om vad jag tror händer efter döden. Tror jag på helvetet eller inte?

Det var speciellt att de frågade så mycket om döden. Å ena sidan kan det vara en sak de har lärt sig i skolan, att kristna tror på himmel och helvete, så det kan vara bra saker att ställa frågor om. Å andra sidan kan just frågor om liv och död ligga nära nu, när vi varje dag matas med bilder av död och våld, undernärda spädbarn på överfyllda fältsjukhus, torterade terrorister i rättssalar och så vidare.

Påsken är den kristna kyrkans största högtid. Det är ett skeende. Veckor av förberedelser och den stilla veckan när dramat koncentreras. Vi går från konspirationer, ackumulerande syndabocksmekanismer, via svek och skenrättegångar, falska anklagelser, tortyr och avrättning, till en tom grav och möten med en uppstånden Jesus, annorlunda men ändå igenkänningsbar, med såren kvar på kroppen.

Det dramat har att göra med allt det vi i övrigt tänker på och lever i. Annars är den kristna tron meningslös. Kristen tro måste handla om det som är våra livsvillkor. För det är poängen med att Gud blir människa i Jesus, blir kropp i allt det som är den skapade världen.

Om påskdramat handlar om död-liv, övergivenhet-gemenskap, skuld-förlåtelse, trauma-helande, orättvisa-rättvisa, förtryck-befrielse, sorg-glädje, förtvivlan-förtröstan, så har det att göra med det som vi här och nu lever med.

Ingenting är således irrelevant för kristen tro, för påskens budskap. Påsken handlar om gymnasieelevers frågor om vad som händer efter döden. Den innefattar allt det vi bär med oss som kamp, sår, oro, osynliggörande, förnedring. Likaså av upprustning, frustrationer över neddragningar i humanitärt bistånd, en hårdare migrationspolitik, neddragningar av stöd till civilsamhället, begränsningar av olika slag. Likaså med ungdomar som sätts i häkte, ledare som hotar med kärnvapen, stigande havstemperaturer, men också med nya vetenskapliga upptäckter, kärlek som tänds, läkare som räddar liv, förskolebarn som går på heldagsutflykt, socialsekreterare som till slut når fram och ger en ungdom en ny chans.

Annars blir inte kristen tro på riktigt. Vi tar inte inkarnationen på allvar om så inte är fallet, detta att Gud blir människa och delar alla våra livsvillkor med oss, och går med och för oss, in i de sammanhang där precis allting ställs på sin spets. Ytterst döden. Men också alla andra situationer och sorger och frustrationer och orosmoment vi bär på och vår tid präglas av.

Jag svarade eleverna att jag inte vet, såklart, vad som händer efter döden, men att min tro och förtröstan är att allt till slut blir bra. De vässade motfrågor i stil med: ”även om man inte tror?” Jag svarade att jag tror att Gud är större, att Guds nåd kommer först och att jag hoppas att alla till slut själva inser att Gud är deras och alltings djupa hemma, Gud som den varifrån vi kommer, vart vi ska, vart vi hör. Gud som närvaro, livsuppehållare, energi, som inte överger någon, ens i döden. Gud som kärlek, som skaparkraft som alltid kämpar i motvind, som övervinner döden, destruktionen och våldet.

Det är sant i ett evighetsperspektiv, men också redan här och nu. ”Det spirar redan, märker ni det inte?” (Jes 43:19)

Inte i någon del av vårt liv, eller i våra gemensamma kamper och utmaningar, är vi långt ifrån Gud. Överallt, hela tiden och samtidigt, är Gud i Jesus den korsfäste och uppståndne. Det innebär att parallellt alltid, är Gud den som delar lidande, kamp, oro – allt det vi själva benämner som långfredag. Och samtidigt alltid, är Gud den som övervinner det, segrar, svarar på det, tröstar och helar – påskdag.

Jag avslutade studiebesöket med att skicka med eleverna att jag tror att Gud är nära dem alla, och att Gud vill dem väl. Slutligen önskade jag dem lycka till i livet. I ordets fullaste mening.