Då och då får jag frågan: Vad gör du numera när du inte längre arbetar på Örebro Teologiska Högskola/Örebro Missionsskola? Det är ju en naturlig fråga från människor som under mer än 25 år associerat mig med teologisk utbildning.
Jag brukar svara: Jag arbetar för göra kyrkornas röster hörda i samhället i viktiga frågor. Och jag ordnar mötesplatser där kyrkornas ansvariga kan komma samman ”för att lära känna varandra på djupet för att världen ska tro och leva”. Så står det nämligen i idéprogrammet för Sveriges kristna råd.
Kallelsen till kristen enhet är grundläggande för en kristen kyrka. Enheten är en gåva som är given i kyrkans herre Jesus Kristus. Som sådan är den ett faktum: vi är ett i Kristus, alla vi som är döpta in i Kristus (1Kor 12:13). Men enheten är också något vi strävar efter att gestalta: det som är sant ska också bli synligt i vårt jordiska konkreta liv. Kallelsen för kristna människor är att älska varandra för att världen ska tro (Joh 17:3).
Enheten är alltså viktig i sig. Men den är också viktig för att världen ska tro. Det grekiska ordet oikoumene, som har gett oss ordet ekumenik, betyder ju ”hela den bebodda världen”. Vi tror att Gud älskar hela världen, inte bara kyrkan. Målet är inte bara kyrkans enhet utan hela världens enhet i Kristus, ett rike präglat av kärlekens enhet, fred, rättvisa och hela skapelsens blomstring.
I somras var det 33 år sedan den 7 juli 1979 då min dåvarande flickvän, numera fru, Majsan och jag stod framför vår vigselförrättare. Vi hade fått höra bibeltexten “de två skall vara ett kött”. Vigselförrättaren lyssnade till våra ja till varandra och förklarade oss som äkta makar. I den stunden proklamerades något som både var ett faktum och något som vi skulle få arbeta med hela livet. Vi hade nämligen blivit ett, det var faktumet. Vi skulle förvalta och arbeta på det, det var uppgiften.
Det var inte svårt att säja ja den där stunden vid sjöstranden utanför Gnosjö. Det har däremot fordrat betydligt mer arbete att förverkliga det som vi då blev. Som två individer, lika och olika, skulle vi bli ett. Inte så att våra personligheter skulle utplånas eller att vi i allt skulle bli lika, det vore ju både en fysisk och psykologisk omöjlighet, och dessutom mot skaparens vilja. Men vår gemenskap skulle vara en tvåsamhet i enhet. Och för att förverkliga det fordras den bestämda inriktningen att gemenskapen är en relation som måste vårdas genom överlåtelse, tid, nyupptäckter och ett växande förtroende. Det var ett faktum, och ändå något att arbeta med resten av livet.
Den kristna enheten har samma drag av gåva och uppdrag. Enheten i Kristus ska synas där människor lever och verkar. Synas där de många kyrkorna finns.
På Sveriges kristna råd vill vi tillsammans med många andra verka för enhet. Vi vill arbeta för att kyrkans herre Jesus Kristus blir känd, trodd, älskad och efterföljd. Vi vill som hans medarbetare arbeta för rättvis fred och hållbar utveckling. Vi fortsätter med det även under 2013. Och vi ber med orden inför den stora kristna konferensen i Sydkorea i november 2013: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Nu tar denna blogg en paus under jul och nyår. Vi som skriver önskar våra läsare en riktigt God jul och ett välsignat Gott Nytt År.
/Björn Cedersjö
