När kyrkoåret nu går mot sitt slut samlas kyrkorna i Sverige till den årliga Kyrkornas globala vecka där vi påminns om vårt ansvar i världen. I år liksom i fjol står klimatet i centrum och det är onekligen en händelse som ser ut som en tanke att årets globala vecka sammanfaller med sista veckan av klimatkonferensen i Marrakesh i Marocko.
Valet av Donald Trump till USAs president utlöste chockvågor över resten av världen, också när det gäller klimatet. Och ingen vet vilka konsekvenser detta får för det fortsatta klimatarbetet. Men i och med att USA har skrivit under klimatavtalet som arbetades fram under klimatkonferensen i Paris förra året är man bunden åtminstone under de kommande åren. Under tiden är det viktigt att världens nationer med stöd av civilsamhällets organisationer inte förtröttas i arbetet för klimatet.
Under årets globala vecka får vi fördjupa vår reflektion över klimatfrågan och vårt ansvar för skapelsen. Runt om i Sverige genomför nu församlingar och lokala ekumeniska råd hundratals, kanske mer än tusen olika program som lyfter fram klimatet och vårt ansvar för skapelsen med särskild tonvikt på de fattiga länderna i syd. Det är ofta de fattiga som är mest utsatta för klimatförändringarna. Och vårt sätt att leva påverkar andra människors levnadsvillkor.
”Jord att leva på” är det tema vi samlas kring och det speglar bland annat orden i Psaltaren 24:1, ”Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den.” Detta säger oss att vi måste handskas varsamt med vår jord och tänka på att dess resurser ska räcka till för alla, också för kommande generationer.
I det protestantiska Sverige heter kyrkoårets sista söndag Domssöndagen medan den katolska kyrkan kallar den Kristus konungens dag. Det som verkar vara en motsättning är egentligen två dimensioner av samma sak. Det handlar om hur vi ska förhålla oss till Kristi återkomst som den till exempel skildras i den välkända texten i Matteusevangeliet 25:31-46. Då prövas hur vi har förhållit oss till dem som Jesus kallar sina minsta bröder och systrar: ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig”.
Det ligger ett stort allvar i detta, inte minst för oss som lever i den här delen av världen. Men det är också något som väcker hopp, inte minst för människor som lever i utsatthet. Det handlar om upprättelse. Det kristna hoppet bygger vi ytterst på vår tro på uppståndelsen. Under årets globala vecka vill vi särskilt lyfta upp hoppet som en kraft i arbetet för att värna den jord som Gud har skapat.
Hoppet bär oss och ger uthållighet och därför fortsätter vi att be:
“Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.”
/Olle Kristenson
