Migrationsverkets utbildningen Tro och trovärdighet – om religion och asyl fick en intressant början. Vi höll till i ett konferenshotell med många boningar, namngivna efter ett antal länder. På en skylt stod det att vi skulle hålla till i rummet Frankrike. När vi kom dit var dörren låst. Efter lite förvirring kom budet att vi inte skulle till Frankrike, utan till Italien, som låg åt ett annat håll. En liten illustration av alltför mångas vardag i jakt efter husrum i världen.
Kursdagen var väl planerad. Jag skrev igår att den tog avstamp i gruppsamtal om fallstudier. Det är oftast bra att börja i verkligheten, även om det var fiktiva fall så gav de en bild av verkligheten. Hur ska man kunna trovärdigheten i en människas berättelse om sin tro? Och hur kan man finna objektiv fakta i en konversion? Håkan Sandvik höll ett utmärkt föredrag där han visade på de kulturella olikheternas betydelse. Sverige är ett unikt land som toppar listan på sekularisering och självförverkligande. De vi möter som asylsökande kommer ofta från det diametralt motsatta, från en verklighet där traditionella värden och överlevnad är den kulturella förståelsen. I Sverige är religion ofta ansett som en privatsak och en personlig övertygelse, i andra länder och områden är det en fråga om tillhörighet och en samhällelig angelägenhet och har mindre med tro och övertygelse att göra, men är likväl en viktig del av en människas identitet.
Bengt Sjöberg och Sanna Masouri berättade om hur de arbetar i sina församlingar med människor som byter religion, oftast från islam till kristendom. Jag tror det var viktigt att få sagt att många, jag hoppas och tror de allra flesta, församlingar inte tar emot konvertiter lättviktigt, utan att det handlar om en lärande process, där så småningom dop och medlemskap är en del.
Jag förstod hur viktig landinformationen är. Hur är situationen i det land där en asylsökande riskerar att få återvända? Är där möjligt att leva med sin nya tro eller inte?
Samtalet och frågorna var bra och öppna. Jag upplevde en uppriktig vilja att förstå, och allra helst hitta något objektivt att förhålla sig till för att bedöma tro. För de allra flesta kyrkor tänker jag att dopet ändå är det mest objektiva. Tro kan man tvivla på, men ett dop vet man att det har ägt rum. Men nu praktiserar inte alla samfund dop, (Kväkarna och Frälsningsarmén är undantagen) så det håller inte riktigt heller.
Mot dagens slut fick deltagarna med sig en hemläxa till sina arbetsplatser för att fortsätta fördjupa sig och kollegor i religion och asyl. Jag tänkte att kyrkorna har också hemläxa att göra i arbetet med att ta emot människor från andra länder. Vi behöver också kunskap om ursprungskulturer. Jag tror vi behöver samtala om konversion. Det gavs flera exempel på dop som skett utan någon förberedelse alls, vilket förvånade mig. Vi behöver vara varsamma om människor som söker en fristad, och så tror jag är det absolut vanligaste, ett dop är inte en enkel biljett till det svenska samhället, det är mycket mer än så, inte minst för den som rent faktiskt begraver sitt gamla för att bli en ny människa i ett nytt hemland.
Det gläder mig att det här var ett av flera utbildningstillfällen, det finns mycket att lära, också för mig som någorlunda kan religion och mindre om asyl. Kanske vi ska göra en omvänd utbildning också? Kyrkornas utbildning om trovärdighet och tro om asyl och religion?
/Karin Wiborn
