Det finns människor som har en extra förmåga att tänka utanför boxen. De som är som humlor, ni vet, som inte förstår att det rent logiskt och rationellt är omöjligt att flyga och därför trotsar alla tyngdlagar och höjer sig mot skyn. Dessa män och kvinnor gör skillnad.
Lördagen den 8 november 1914 vigdes Nathan Söderblom till ärkebiskop för Svenska kyrkan, alltså i dagarna hundra år sedan, och han bar det ämbetet fram till 1931. Jag är på inget sätt expert på Söderblom, och är inte ute efter att göra ett personporträtt. Det finns ett antal böcker, avhandlingar och historieskrivningar att studera för den som är intresserad. Men lite hastigt; tolvbarnsfar, två professurer, egentligen inte en het ärkebiskopskandidat men på något vis blir han ändå vald och utsedd och förstår sitt ansvar och sin uppgift som ansvarig för Sverige, Norden, de forna baltiska områdena, de till USA utvandrade svenskarna, Lutherdomen i övrigt och hela kristendomen. Han var banbrytande på flera områden, bland annat långt före sin tid i att värna kyrkans frihet från staten och samtal mellan olika trossamfund. Dessutom var han medlem av vetenskapsakademin, Svenska akademin och kompositör till melodin till ”I denna ljuva sommartid”. En nästan omöjlig bredd och ett ofattbart djup.
Hur hade ekumeniken, samtalet och gemenskapen mellan trossamfund, i Sverige och i världen sett ut om inte Söderblom bjudit in till det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925? Och tänk att han lyckades samla 550 delegater från olika håll i världen inom de protestantiska och ortodoxa kyrkorna för att tala om enhetssträvan, gemensamt socialt ansvar och fredsfrågor. Jag vet inte mycket om Nathan Söderblom, men jag tror mig förstå att den internationella och nationella ekumeniken liksom den interreligiösa dialogen och kyrkornas gemensamma fredsarbete och sociala medvetenhet påverkats av denna människas oerhörda energi. Han fick ta emot Nobels fredspris 1930.
Begåvning, arbetsförmåga och energi är som det är. En del har mer och andra mindre av både det ena och det andra, men förmågan att tänka utanför boxen, att söka nya vindlande tankebanor och våga pröva dem, det tror jag faktiskt de allra flesta av oss kan öva upp. Och jag är övertygad om att världen behöver vildhjärnor som trotsar naturlagar och flyger mot bättre vetande. Eller gör likt Jesus och Petrus och gör en vandring på vattnet.
/Karin Wiborn
