På senare tid har kostnaderna för det svenska flyktingmottagandet diskuterats flitigt och fokus har på så sätt förskjutits från de människor som söker skydd i Sverige från krig och våld. Allt fler i debatten pekar på det svenska biståndet som en möjlighet till finansiering och spelar så på ett olustigt sätt utsatta människor mot varandra.
Sverige är ett av världens rikaste länder och det borde finnas andra finansieringsmöjligheter. Jag kan förstå att politiker och andra beslutsfattare undrar hur man ska täcka de skenande kostnaderna för flyktingströmmarna, men att höra dem prata om att till en del lösa det genom ”avräkningar på biståndet” är beklämmande. Redan nu avräknas en femtedel av biståndsbudgeten, åtta miljarder kronor, för flyktingmottagandet och ökar den andelen kan konsekvenserna bli katastrofala.
Argument som man för länge sedan trodde var avförda från debatten används allt flitigare på tidningarnas ledarsidor och i andra sammanhang. Visst måste biståndets effektivitet och nytta debatteras med då knappast med svepande formuleringar som på ledarsidan i Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter nu i veckan om ”slarv och dålig uppföljning”, ”bristande kontroll” och ”ökad kontroll”.
Lite väl magstarkt blir det när man också pekar ut civilsamhällets biståndsinsatser. Folkrörelsernas bistånd har långt längre erfarenhet än det statliga biståndet. Där har kyrkorna varit framträdande alltsedan den protestantiska missionsväckelsen växte fram mot slutet av 1700-talet och öppnade människors medvetenhet om en värld som fanns bortom Sveriges gränser.
Det var folkrörelserna som var pådrivande när riksdagen så småningom fattade beslut om att avsätta en procent av BNP (bruttonationalprodukten) till internationellt bistånd för drygt 40 år sedan. Sedan dess har den svenska biståndsviljan varit konstant under flera decennier i de årliga opinionsmätningar som görs. De visar att drygt hälften av svenska folket tycker att nivån på biståndet är bra eller bör höjas. Nu tycker DN och säkert många andra att den gränsen inte är så viktig eftersom ”FN och OECD nöjer sig med 0,7 procent som mål”.
Det är inte konstigt att vi inom kyrkorna reagerar så starkt när biståndet på det här sättet riskerar att undermineras. Vi är en del av en världsvid rörelse där majoriteten av världens över två miljarder kristna idag lever i den fattiga delen av världen. Vi kan vittna om vad biståndet betyder för människor hopp om en bättre framtid. Vi tvekar inte om att kalla planerna på en kraftig urgröpning av biståndet ett svek mot världens fattiga. Vi gör det som ett svar på kallelsen från honom som en gång gjorde orden hos profeten Jesaja till sina i Nasarets synagoga:
Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet. (Lukasevangeliet 4:18)
/Olle Kristenson
