Tillsammans har de rekryterat, säkerhetsprövat, utbildat och stöttat de själavårdare som arbetar på landets häkten och fängelser. Men efter fem år som närmaste kollegor är konsulenterna Ulla och Susannes arbetsdagar på Sveriges kristna råds kansli nu över.
– Just nu håller jag på och landar och tar tag i saker som jag låtit bero, berättar Ulla Le Vau som inleder tiden som pensionär med att gå en akvarellkurs. Hon ser fram emot att få bestämma över sin egen tid och ska först vikariera som präst.
Susanne Rodmar återgår till ett liv i församlingstjänst. Den 9 juni togs hon emot som präst i Svenska kyrkan.
– Jag har saknat det direkta mötet med människor och att själv få ha själavårdssamtal, säger hon.
Gustav Sjöqvist och Lisa Linderoth efterträder Ulla Le Vau och Susanne Rodmar som konsultenter på Sveriges kristna råds Nav-kansli.
Lämnar över stafettpinnen
Susanne började som konsulent 2009. Hon tror att det är bra för arbetet att det kommer in nya personer med andra perspektiv. Hon efterträds av Gustav Sjöqvist som närmast kommer från en tjänst som fängelsepastor på Norrtälje- och Österåkeranstalterna.
– Det är ju sådant välgjort arbete som vi får kliva in i, så det finns ingen anledning att riva upp och kasta någonting över bord just nu. Sedan måste vi få sätta vår personliga prägel på det så småningom, säger Gustav som arbetat ett par veckor på kansliet.
Prästen Lisa Linderoth, som tog över efter Ulla i början av året, instämmer:
– Det finns en jättegod administrativ kvalitetssäkring i hur arbetet har gjorts och i den strukturen kan ju jag och Gustav vila väldigt trygga, konstaterar Lisa.
I nära samarbete med konsulenten för den muslimska själavården, imamen Smajo Sahat, och med samordnare Margit Nærdal, ska de nu driva Nav-arbetet vidare.
Nöjda med utvecklingen av arbetet
Och Susanne och Ulla är nöjda över hur kansliarbetet har utvecklats under deras tid. Närmare 180 präster, pastorer, diakoner, ordensfolk och imamer, så kallade Nav-medarbetare, tjänstgör i dagsläget inom Nämnden för andlig vård (Nav).
– Det har varit en spännande utmaning att få jobba med Nav-medarbetare. Att rekrytera, utbilda och följa upp. Att bygga en god organisation för upphandlingar och avtal. Att hitta plattformar och kontaktytor med församlingar. Att få stötta upp där det skaver, summerar Ulla.
Rekryteringsprocessen har också blivit mycket mer professionell, något som har lett till att olämpliga kandidater har sållats bort redan i säkerhetsintervjuerna.
– När jag började som fängelsepastor för 25 år sedan var jag aldrig på någon anställningsintervju. Konsulenten hade fått tips om mig och jag fick jobbet efter ett par telefonsamtal, berättar Susanne.
Idag hade det inte gått till så.
Den 9 juni togs Susanne Rodmar emot som präst i Svenska kyrkan vid en högtidlig ceremoni i Uppsala Domkyrka. Foto: Nausikaa Haupt
Rätt till tro även som frihetsberövad
I lagen om religionsfrihet står att man har rätt att utöva sin religion även som intagen. Kriminalvården ska därför se till att de som är frihetsberövade ges den möjligheten.
– Jag möttes av mycket stor respekt. ”Här kommer prästen”, kunde de ropa, minns Ulla Le Vau.
Hon arbetade 13 år på häktet i Flemingsberg söder om Stockholm innan hon började som konsulent på kansliet 2019. Ulla har mött flera tusen häktade och hade fyra samtal per dag, men inte sällan blev det fler.
– Man går in i en fyrkantig värld, och måste anpassa sig till normer och regler och hålla sig innanför ramarna. Men vi möter de intagna förutsättningslöst. Vi är där för deras skull, säger hon.
Ulla beskriver Nav-medarbetaren som någon som lyssnar, som slår följe, som den intagne kan dela sina tankar och känslor, sin skuld och oro med.
Avskurna från omvärlden
Vid sidan av personalen och de juridiska ombuden är själavårdaren den enda person som de häktade får träffa, eftersom de ska vara avskurna från omvärlden fram tills tingsrättens förhandlingar inleds. Sverige har blivit kritiserat internationellt för de långa häktestiderna och att utredningarna drar ut på tiden. Isoleringen och ovissheten om påföljden leder ofta till stor ångest.
– Ibland var det personalen som bad mig att titta till någon, berättar Ulla. Jag har blivit ombedd att hälsa på, vill du ha besök? frågade jag då.
Att få samtala med någon som står utanför rättssystemet, som inte bär myndighetens uniform, som har absolut tystnadsplikt och inte dokumenterar det som sagts, ger lite avlastning i ångesten. Ofta handlar det om ett avbrott i de strikta rutinerna, ett tillfälle att få fokusera, att i kapellet få tända ett ljus, vara stilla, be en bön och få andas ut.
Även kriminalvårdens personal uppskattar besöken eftersom de har en lugnande inverkan på klienterna, som de frihetsberövade kallas.
– På en av våra utbildningar sade en som jobbar på huvudkontorets säkerhetsavdelning att ”…vi kan ju inte räkna hur många incidenter som inte inträffar för att ni finns”, säger Susanne.
– Så jag tror att kriminalvården ser att arbetet har en förebyggande inverkan, vilket är orsaken tror jag, till att Kriminalvården satsar så mycket ekonomiskt.
Uppdraget att samordna själavården har Sveriges kristna råd haft sedan 1992 och avtalet med Kriminalvården har i dagarna förlängts till 2026, vilket visar att myndigheten är nöjda med verksamheten.
Platsbristen försvårar arbetet
Men mycket har hänt sedan Susanne och Ulla själva arbetade inom kriminalvården. Så sent som i februari i år tvingades Kriminalvården gå upp i stabsläge på grund av platsbristen på svenska anstalter och fängelser.
– Blir någon häktad måste personen få en plats. Kriminalvården kan inte säga att det är fullt. Beläggningsgraden är just nu kanske 120-130 procent. Tidigare låg den någonstans runt 80-85 procent, förklarar Susanne. Hon beskriver de logistiska problem som uppstår när intagna ska förflyttas genom kulvertar och korridorer utan att möta intagna från andra avdelningar. Situationen är förstås frustrerande även för Nav-medarbetare och försvårar deras möjligheter att utföra sitt arbete.
– Det är väldigt trångt och svårt att hitta rum för enskilda samtal när klienter måste dela cell med varandra. Många känner sig otillräckliga över att de inte hinner prata med så många som de skulle vilja, säger hon.
Pandemin lärde oss att ställa om
Men Nav-medarbetarna har fått ställa om även vid andra tillfällen. Exempelvis under pandemin. Då fick anhöriga och vänner inte komma på besök och de intagna nekades permission. Nav-medarbetarna tvingades anpassa sig. Iklädda munskydd och visir försökte de hitta kreativa lösningar för att kunna möta de intagnas efterlängtade behov av samtal samtidigt som de skulle hålla sig på behörigt avstånd. Det kunde handla om att sätta upp provisoriska rum för samtal utomhus på rastgården.
– Det var några enstaka undantag när det var smitta på en avdelning som vi inte fick komma in men annars fick Nav-medarbetarna fortsätta komma, minns Susanne och berättar att kriminalvården sagt att samtalen under pandemin behövdes mer än någonsin.
Efter många år som både själavårdare och samordnare är Ulla och Susanne övertygade om att resurser måste satsas på rehabilitering. Längre och hårdare straff minskar inte återfallen och har heller ingen skrämseleffekt, tror de.
Hårdare och längre straff är inte lösningen
– Överbeläggningen har kommit så fort. Det är en pressad situation nu, konstaterar Ulla. Polis och rättsväsendet lagför och höjer straffen och Kriminalvården kan inte fullfölja uppdraget med att vårda, utbilda och sysselsätta de intagna.
Hon betonar hur viktigt det är att komma tillbaka till ett normalläge. Susanne instämmer och tror att det finns en stor frustration över att tiden på anstalt riskerar att bara bli ett förvar. Tidigare kunde de intagna exempelvis få en yrkesutbildning som svetsare eller plattsättare. Det gjorde det möjligt att få en lärlingsplats direkt efter att man muckat vilket i sin tur ledde till färre återfall i brott.
Susanne hoppas därför att det ska finnas en stark opinion mot kraven på strängare straff, färre permissioner och mindre rehabilitering.
– För vad gör det med människor? De allra flesta ska komma ut igen. Vi vill inte att de ska komma ut mer bittra mot samhället utan att de ska vilja vara med och bidra, säger hon men tror att det blir svårt att nå det målet med den nuvarande politiken.
– Forskningen visar att det inte hjälper med hårdare straff eller hot om att bli inlåst för alltid. Det har ingen skrämseleffekt. Man måste ta ansvar för sina handlingar, man kommer inte undan. Det kan finnas förklaringar till varför man har begått brott. Men därifrån är det viktigt att inte vilja göra det igen, att hitta andra vägar i livet.
När verkligheten kommer i kapp
Alla intagna vill förstås inte prata med en själavårdare. Men många vill och många är väldigt unga. Och som utvecklingen ser ut blir de allt yngre.
– De har levt det kriminella livet. Det har varit spännande, med festande och pengar att spendera. När man är i det stadiet tror man att man är odödlig. Men när stressen blir för mycket och de inte kan gå ut på stan utan skyddsväst eller utan att se sig om över axeln, då finns möjligheten att börja jobba med den intagne, säger Ulla.
Susanne tror att de unga som hamnat i kriminalitet kan bli hjälpta av att tas in på anstalt. Avskärmade från yttervärlden, utan mobiltelefon, internet eller besök kan de få distans till destruktiva sammanhang och nätverk. Som intagna kan de dessutom gömma sig bakom att de inte är de själva som sätter gränserna utan Kriminalvården som gör det åt dem.
– Jag tänker att det är ett skydd att man faktiskt inte kan bli kontaktad av sina gamla kompisar. Man får en tid att kanske göra en förändring i sitt liv, säger hon.
Kriminalvårdens personal har dessutom god beredskap och ofta lång erfarenhet av att möta människor med stort våldskapital och olika typer av värderingar.
– Kriminalvårdens personal är på något sätt mer beredd på att “här kan det komma människor som försöker lura mig”, tror Susanne.
”Hört sånt jag inte vill höra”
Den absoluta tystnadsplikten är inte alltid rolig, konstaterar Ulla, men hon ser den som sitt viktigaste arbetsverktyg. Det finns inga undantag från den. En präst, eller pastor för den delen, får inte kallas av domstol att vittna i en rättegång om sådant som anförtrotts dem under bikt eller enskild själavård. Det är den strängaste formen av tystnadsplikt. Inte ens om den intagne vill att prästen ska föra uppgifterna vidare får prästen göra det.
– När man vet att man talar i förtroende med någon som inte får föra det vidare då vågar man öppna upp och sätta ord på vad man har gjort eller blivit utsatt för, säger Ulla.
– Självklart får man höra bekännelser. Jag har jag hört saker som jag inte har velat höra. Vi får andra perspektiv som inte är massmedias eller allmänhetens, fortsätter hon.
– Jag har fått höra en hel del lögner också och det har blivit flams och trams också, skrattar Ulla.
Susanne ler instämmande och berättar att hon av en kock fick lära sig om alla pepparsorter, att hon i teorin kan ganska mycket om knark och att hon vet hur man kan tända en cigg utan tändstickor eller tändare.
Att så frön för förändring
Ulla beskriver arbetet på häktet som både roligt och meningsfullt. Hon lät trycka upp magneter med en ikonbild av Jesus på framsidan som hon brukade ge bort som present. Hon hade en hel låda full.
– Du ser vem det är? frågade jag. Jesus, svarade de. Det är någon som ser dig, som delar din tillvaro, som vet varför det har blivit som det har blivit, brukade jag säga då.
Ingen tackade nej till presenten, berättar hon. Och de gånger som Ulla kom tillbaka för ett nytt besök satt Magnet-Jesus ofta kvar på väggen och tittade ut med kärleksfulla ögon i den annars så ångestfyllda miljön.
För Ulla handlade samtalen om att så frön. Hon förväntade sig inte att själv få se någon förändring eftersom hon och den intagna slog följe under en så kort tid. Ibland blev det bara enstaka samtal. Men hon såg det som en del i en process av att våga välja en annan väg i livet.
– Även om man har en stark tro, så är den ingen quick-fix att förändra sitt liv, men tron kan hjälpa en att orka ta ett steg till.
– Några har stannat kvar i mitt hjärta. Det blev speciella möten som kan komma tillbaka i mina tankar. Och det har hänt att någon ropar utanför Hornbach ”Pastorn, det går bra för mig nu”, ler Ulla.