Är kyrkornas mångfald en skandal eller en möjlighet? Den frågan har jag funderat mycket på sedan jag lyssnat till professor Samuel Rubensons föredrag vid det allkristna mötet i Skara stift första helgen i maj. Jag tror vi kan vara överens om att kyrkosplittringen är en skandal, däremot kan mångfalden bli till välsignelse och något som berikar kyrkan.

Ofta tänker vi på kyrkans historia som ett träd där nya kyrkobildningar blir grenar som gått ut från stammen under historiens lopp. Den ortodoxa grenen växer åt sitt håll och den västliga grenen delas först vid reformationen på 1500-talet och sedan ytterligare när de reformatoriska kyrkorna splittras och blir många olika grenar. Istället vill Samuel se kyrkan som en flod där de olika kyrkotraditionerna är många bäckar och åar som flyter samman mot ett gemensamt mål som är vår gemensamma evighet.

Kyrkans historia började i mångfald. Det är lätt att glömma bort detta, men om vi läser riktigt noggrant om den första pingstdagen i Apostlagärningarnas andra kapitel blir det tydligt. Då hade judar från jordens alla hörn samlats till högtiden när lärjungarna trädde fram: ”Vi är parther, elamiter, vi kommer från Mesopotamien eller Judéen … ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar” (Apostlagärningarna 2:9–11). Det var inte ett språk som talades utan många, men man förstod varandra. Därför kan mångfald aldrig bli ett hot mot enheten.

Däremot kan det dessvärre vara så att kravet på enhetlighet leder till splittring. Så har det varit många gånger i kyrkans historia till exempel i Sverige på 1800-talet då väckelsen bröt fram och de fria församlingarna kände sig tvungna att bryta med Svenska kyrkan och bilda nya samfund.

I sitt föredrag talade dominikansyster Madeleine Fredell utmanande om att våga tänka nytt. Kyrkan måste leva i ständig reformation, förnyelse – ”Ecclesia semper reformanda est”. Vi måste börja i vår historia för att kunna möta framtiden. Där i spänningsfältet mellan vår historia och framtiden är vi kallade att vara kreativa i nuet: ”Nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag (2 Korinthierbrevet 6:2).

Där är vi kallade att visa på kristna värden i politiken och i samhället – men också i kyrkan!

Låt oss arbeta och be för enhet i mångfald och fortsätta be:
”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.”

/Olle Kristenson

Fortsätt läsa mer från oss