Vad ska man göra när huvud och hjärta är fullt, mejlboxen svämmar över och pappershögarna växer? Det finns några bra svar och åtgärder: Sortera, orientera och prioritera.
Jag har haft några intressanta veckor som inneburit möten med nationella och regionalt kristna råd i Afrika, en kontinent i utveckling som gör mig nyfiken på framtiden, och kristna råd som har att hantera och agera i liknande frågor som vi, med skillnaden att de flesta ligger mer nära inpå. Till exempel flyktingpolitik, konflikter, jämställdhet, ja, mänskliga rättigheter. Jag mötte två kvinnor som djupt imponerade på mig; Dr Agnes Aboum, relativt nyvald ordförande i Kyrkornas världsråds centralkommitté. Agnes talade om att vara kyrka idag, vårt budskap idag och ledarskap idag, utifrån en brilliant omvärldsanalys. (Agnes kommer vara gäst på Sveriges kristna råds och Svenska missionsrådets årskonferens i maj, och jag är övertygad om att det kommer bli ett lika brilliant föredrag då – så kom!)
Elisabeth Zimba Kisiigha, är direktor för ett regionalt kristet råd med förkortningen FECCLAHA, (The Fellowship of Christian Councils and Churches in the Great Lakes and the Horn of Africa) Jag kände igen frågorna; genderbaserat våld, konflikthantering, vapen, mänsklig säkerhet, nätverkande, partnerskap och samarbete, ekumenisk samhörighet. Skillnaden är, som jag skrev tidigare, att behoven är mer tydligt runt hörnet.
Väl hemma igen väntade ett antal sammanträden och möten som fyllt mig med glädje och stolthet över det vi som kyrkor är och vill vara tillsammans, men också en oro över att vår goda vilja och alla våra möjligheter snärjer oss in i för mycket. Som sagt; mejlboxen svämmar över och pappershögarna växer, och mitt i allt vill jag hålla fast vid att vår djupaste längtan och vårt viktigaste uppdrag är att leva Kristus i vår värld. Ibland handlar det om att reagera på vapenhandel, att medla i en konflikt, helt klart, men jag behöver nu och då ha uppdraget närmare in på kroppen, lite mer ”hud mot hud”. Om jag tar Dr Agnes frågor om att vara kyrka idag och vårt budskap idag hem till Sverige, så blir det mer krävande.
Jag passerar ett flertal medmänniskor vid tunnelbanestationer och utanför affärer när jag går till och från Ekumeniska Centret i Alvik. Människor som sitter på marken med en pappmugg framför sig, som hälsar och ler vänligt. Vad skulle Jesus gjort? Varför har vi som samhälle – och som kristenhet – inget bra svar på hur vi hanterar dessa våra bröder och systrar som i den Europeiska frihetens möjlighet rört sig till oss? Det är en fråga vi har att ta i som finns, inte ens runt hörnet, utan mitt i vårt svenska samhälle. Det är en fråga om mänsklig värdighet och kristet syskonskap som inte går att blunda för.
Bild från Ekumeniska följeslagarprogrammet.
Jag ska sortera mina papper och hinna med lite av mejlboxen. Sedan ska jag förbereda mig inför ännu en spännande resa. Till Jerusalem tillsammans med en delegation av Sveriges kyrkoledare till stöd för den kristna minoriteten i det sargade, heliga landet. Vi kommer också att möta och ta del av det Ekumeniska följeslagarprogrammet, och vem vet? I möten på annan ort kan man också få ny syn på sig själv och det som är i våra hörn och vrån. Kanske kan det ge oss någon klarhet i det Kristus kallar oss till i vår nära tillvaro?
/Karin Wiborn
