När jag började arbeta på Lutherhjälpen i slutet av 70-talet hade ordet välgörenhet nästan försvunnit ur språkbruket. I den svenska kontexten var det då länge sedan man ens tänkte sådana i termer och när det gällde stora biståndsorganisationer som Lutherhjälpen och andra, var det andra drivkrafter som låg bakom engagemanget, t ex internationell solidaritet.
Bakom detta låg säkert en medvetenhet om ordens valörer och de signaler orden sänder ut. Begreppet välgörenhet påminde om en tid när Sverige fortfarande var fattigt och samhällets inte hade utvecklat sina sociala skyddsnät. Då fick den fattige stå med mössan i hand och vara tacksam för rika människors välvilja när inte pengarna räckte. Ord som fattighjon och fattighus var en realitet som vi fortfarande kan läsa om i t ex Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga.
När nöden långt borta blev uppenbar för många, t ex genom hungerkatastroferna i Afrika med krisen i Biafra i slutet av 60-talet som främsta exempel fick välgörenheten ett nytt fokus: de svältande barnen med sina uppsvällda magar. Ändå kan jag inte minnas att Lutherhjälpen ens kallades ”välgörenhetsorganisation” på den tiden, möjligen ”hjälporganisation”. Och på Lutherhjälpen och andra internationella biståndsorganisationer arbetade vi medvetet och tålmodigt med att motivera människors engagemang med ord som solidaritet och rättvisa som riktmärken. Ibland hänvisade vi till kyrkofadern Ambrosius som på 300-talet skrev: “det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige, det är en del av hans eget som du ger tillbaka”.
Därför är det inte utan viss förvåning som jag noterar att ordet välgörenhet är på väg tillbaka in i det svenska språkbruket. Det ordnas välgörenhetsgalor i TV, lotterier ordnas till förmån för ”välgörande ändamål”, second hand-butiker växer fram där överskottet går till ”välgörenhet” osv. Exemplen är många.
Detta kan tyckas harmlöst, men jag finner det högst oroande. Risken är att orden styr tanken och då hamnar vi lätt i en situation där människor i utsatta situationer blir objekt för andra människors välvilja. Istället för att söka strukturella lösningar på ökande klyftor i samhället som kräver politiska åtgärder försöker man lösa problemet genom välgörenhet. Samtidigt menar jag att det mesta som görs av organisationer som t ex Stadsmissionen i våra städer eller av kristna och andra biståndsorganisationer, inte är välgörenhet utan uttryck för solidaritet. Detta kan faktiskt ses både som ett stöd till människor med behov och en protest mot att samhället inte förmår ta ansvar för dem som är mest utsatta. Det ligger ingen motsättning i att fortsätta stödja dessa organisationer och arbeta mot strukturella orättvisor. Fortsätt gärna med insamlingar och second hand-butiker, men kalla det inte välgörenhet!
Problemet är att om vi kallar det för välgörenhet i stället för solidaritet, så underminerar vi vad dessa organisationer faktiskt gör och vill åstadkomma. För kristna organisationer handlar det om rättvisa för alla grundat på den bibliska tanken i skapelsen om alla människors lika värde. Ordet välgörenhet skymmer synen att alla människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1:27) och det Jesus säger om Guds omsorg om varje enskild människa: ingen sparv ”faller till marken utan att er fader vet om det. På er är till och med hårstråna räknade.” (Matt 10:29-30).
/Olle Kristenson
