Om ett par veckor är det Sveriges kristna råds årsmöte. I år välkomnas vi av Sundsvalls kristna råd till ett par dagar av gudstjänst, förhandlingar och seminarier. När tjälen går ur jorden och våren gör sig påmind är det årsmötenas och konferensernas tid i förenings och samfundsvärlden. Detaljer och stora penseldrag ska diskuteras, ansvarsfrihet klubbas och glädjen över det som blev ska grusas av någon besvikelse. Män och kvinnor ska väljas, andra ska tackas och så småningom ska vi återgå till det vardagliga arbetet med ännu ett årsmöte i ryggen. Den demokratiska processen ska ha sin gång, och ständigt behöver de utvärderas och förnyas, vilket inte alls är särskilt enkelt.
Jag tycker om att tänka om demokrati och årsmöten att det är våra försök att organisera godheten och planerar vår gemensamhet så gott vi kan. Ett årsmöte kan i sig vara en prövning; vi vill jämlikhet – men hur svårt är det inte att på allvar låta män och kvinnor, unga och äldre, komma till tals på lika villkor? Och hur lätt är det inte att ge tolkningsföreträde för den som har lätt till orden och som är väl bekant med den svenska föreningstekniken?
SKR har 25 medlemskyrkor, och jag längtar efter den dag då alla kyrkor känner sig hemma i vår gemensamhet och därför häver upp sin röst och berättar om längtan och vision, rädsla och farhåga.
Dessa 25 kyrkor har enats kring målsättningen att lära känna varandra på djupet – så att världen kan tro och leva. Vid årsmötet är den grundläggande frågan om vi har tagit några steg framåt i att lära känna varandra och om vi så har kunnat vara ett gemensamt vittnesbörd i samhället. Hur svaret än är så är vårt uppdrag inte slutfört, vi behöver jobba mer. Frågan är hur vi går vidare från nu; vilka strategier och vilka mål är rimliga och behövliga för den ekumeniska rörelsen i Sverige?
Tyck gärna till!
/Karin Wiborn
