När jag kom till busshållplatsen satt där en kille på bänken och rökte. Han makade på sig, trots att det var gott om plats, jag sa att jag hellre står. ”In English, please” sa han då, och jag upprepade mig ”in English.” Han frågade hur man uttalar namnet till den station vi skulle åka till, och vi tränade uttalet ett par gånger. Det öppnade upp för att fortsätta samtalet; ”är du här på besök? Var bor du? Hur länge har du varit i Sverige?” Det visade sig att jag bor ett par kvarter ifrån en plats som tar emot ensamkommande flyktingbarn, den här killen är sexton år och har tagit sig från Syrien via Libanon, Turkiet och sedan genom Europa upp till Stockholm.
När vi träffades hade han varit här i fyra dagar. Föräldrar och syskon är kvar i Damaskus eftersom pengarna bara räckte till en biljett. Under tiden vi väntade på bussen drog min dotter, även hon sexton år, förbi tillsammans med några kompisar. Så olika liv och tillvaro är. Jag har tänkt det förr, men den här kvällen vid busshållplatsen blev jag återigen medveten om den oförtjänta lyxen att kunna mätta mitt barn och att ge möjlighet till en skapligt trygg och säker uppväxt. Hur skulle jag klara att sända mitt barn genom hela Europa? Hur skulle jag klara att inte göra det om landet var i krig?
Bussen kom, och vårt samtal fortsatte. Jag berättade om mitt arbete på Sveriges kristna råd, och särskilt migrationsfrågor och att Syrisk ortodoxa kyrkan är ett av medlemssamfunden. Min reskamrat var muslim, och jag berättade att det finns en moské vid Medborgarplatsen. Han berättade att han har många kristna vänner som han uppskattar och att han ibland tycker att det finns mer som är likt än olikt i olika religioner. Jag berättar att jag har muslimska vänner och jag kan också känna samhörighet trots olika religioner i detta att vara troende. Vi pratade om Damaskus, och jag berättade vilka kyrkor och platser jag besökt. Hela han strålade när vi lyckades hitta rätt i mitt minne och lokalisera kyrkorna.
När bussen var framme tog vi varandra i hand, önskade trevlig kväll och jag önskade honom lycka till. Förundrad gick jag vidare i lördagskvällen och funderade över mitt arbete som innehåller så mycket strategier, policys, uttalanden och riktlinjer för att upprätthålla människors värdighet och hur det ibland blir så påtagligt, i en ung killes kropp, till exempel, att det vi gör är på riktigt. Människor behöver, och vi som har möjlighet att påverka – vilket väl är alla, egentligen? gör bäst i att inte blunda. Det är bara några dagar sedan jag läste bibelns berättelse om flykten till Egypten, om flyktingbarnet Jesus. För att ge evangeliet bärighet behöver jag möta våra flyktingbarn som om de vore Jesus.
Jag önskar min busskompis och oss alla ett Gott nytt år, och jag fortsätter en envis bön för fred i Syrien, kärlek till flyktingbarn och kreativitet i hur vi skapar ett samhälle som räcker för den som behöver.
/Karin Wiborn
