kyrkans tidning debatt ekumenik

DEBATT Jag var inte gammal när jag först hörde ordet ”ekumenik”. Det var något som var självklart hemma där pappa var präst i Svenska kyrkan, men som hade växt upp i ett missionsförbundshem med en far, det vill säga min farfar, som ett tag var ordförande i Majornas missionsförsamling i Göteborg. Ekumeniken var långt ifrån självklar i 60-talets Göteborg. Snarare såg man med misstro på andra kyrkor i det gammalkyrkligt präglade Göteborgs stift. Motståndet riktades mot såväl frikyrkorna som den romersk-katolska kyrkan; det fanns ett sätt att säga ”katollskt” på ett sätt som dröp av förakt.

Den ekumeniska föreningen i Göteborg förde en tynande tillvaro, men samlade människor från olika kyrkotraditioner och höll visionen om den kristna enheten levande och pappa var en del i detta.  Böneveckan för kristen enhet i januari var en viktig del i detta och någon gång fick jag följa med pappa på fackeltåg i januarinatten. I Ljungskile blev missionsförsamlingen på 1960-talet en ekumenisk församling och en gång fick jag följa med pappa dit när han bjudits in att predika. Vid ett annat tillfälle blev han anmäld till biskopen av kyrkoherden i Ljungs församling för sin medverkan i gudstjänsten i den ekumeniska församlingen.

Det fanns således ett kompakt motstånd mot ekumenik i Göteborg för 50 år sedan. Paradoxalt nog hölls det första kristna riksmötet G72 i Göteborg några år senare med den då nyutnämnde biskopen Bertil Gärtner som primus motor. Kanske var det väl att han inte riktigt läst av motståndet mot ekumeniken, för i så fall hade kanske aldrig mötet ägt rum. Jag minns hur han vid ett möte med oss prästkandidater samma år lite uppgivet konstaterade att han i förhållande till prästerna i Göteborg kände sig som ”en general utan armé”.

De som har arbetat för kristen enhet har ofta mött motstånd genom hela kyrkans historia. Samtidigt har den kristna enhetens pionjärer burits av en passion för och en längtan efter enhet burna av Jesu egen förbön ”Jag ber att de alla ska bli ett” (Joh 17:21) eller av Paulusorden ”en är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader” (Ef 4:5-6).

Några förde kampen för enhet på barrikaderna, medan andra samlade sig i stillhet i innerlig bön om kyrkans enhet. Ur denna tradition växte böneveckan för kristen enhet fram i början av 1900-talet och är idag sannolikt världens största manifestation för kristen enhet i. Veckan firas 18-25 januari i mer än 75 länder och i Sverige samverkar Sveriges kristna råd och Bibelsällskapet för att inspirera lokala församlingar och kristna råd till bön om kristen enhet.

Det är lätt att glömma bort kampen när vi idag ser frukterna av det ekumeniska arbetet. Det är inte många som öppet kritiserar arbetet och Sveriges kristna råd samlar idag nästan samtliga kyrkor i Sverige. Det går inte heller att tänka bort ekumeniska dokument och inflytandet från andra kyrkotraditioner i den världsvida kyrkan när kyrkorna i Sverige arbetar med gudstjänstordning, psalmbok eller sin kyrkoordning.

Ibland tror jag att något gått förlorat i arbetet för kristen enhet, jag saknar engagemanget och passionen för enheten. Jag tänker ibland på mannen från Östeuropa som under det kalla kriget blev besviken på de kristna i väst under ett besök där. Tillbaka i öst uttryckte han det lite drastiskt: ”jag tackar Gud för järnridån!” Och jag undrar varför kraften och vitaliteten i den kristna tron växer i kampen och tynar i välmåendet.

Så hur ska vi då i tacksamhet över vad vi uppnått genom den ekumeniska rörelsen på nytt finna den passion som bar pionjärerna i det kristna enhetsarbetet? För den kristna kyrkan är det en fråga om trovärdighet, den kyrkliga splittringen är en skandal som skymmer människors syn på Gud. Arbetet för kristen enhet kan aldrig bli ett självändamål. När Jesus ber för sina lärjungar och om de kristnas enhet lägger han till de viktiga orden ”Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21).

När vi nu under Böneveckan runt om i Sverige och världen samlas till bön om kristen enhet är det detta det handlar om precis som Olov Hartman skriver i sin psalm: ”Då kallar Guds Ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro.”

Ekumenik betyder ”den bebodda världen” och det öppnar för ett vidare perspektiv i synen på vårt mångkulturella samhälle. Den kristna enheten blir då en förutsättning för kyrkorna att på ett trovärdigt sätt ge ett bidrag i arbetet för att bygga samhörighet i vårt land, en vision som Olov Hartman tecknar i sin nattvardsbön: ”Uppenbara för oss ditt bords hemlighet: ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

Olle Kristenson
Direktor, ekumenisk teologi
Sveriges kristna råd

Läs debattartikeln i Kyrkans tidning

http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ny-glod-behovs-i-ekumeniken

 

Fortsätt läsa mer från oss