Pehr Thorell, från den katolska kyrkofamiljen, delar nu med sig av reflektioner efter att arbetsgruppen för jämställdhet träffats för andra gången på sin pilgrimsprocess. Den här gången träffades gruppen på Stiftsgården Rättvik.
– Går skiljelinjen kring jämställdhet och synen på kvinnors och mäns roller egentligen mellan våra samfund? Eller går skiljelinjerna inom varje samfund?
Det här var det andra pilgrimsstoppet för oss i SKR:s arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor. Vi besökte Svenska kyrkan i stiftsgården i Rättvik. Första stoppet var hos Birgittasystrarna i Vadstena i mars i år. Där var vi katoliker värdar.
Från Vadstena bar jag med mig en upplevelse av angelägna och ärliga samtal. Med stor frimodighet. Och lyssnande. Så är det inte alltid, inte ens i ens egen kyrka.
Därför frågan: Är det vår samfundstillhörighet som avgör hur vi tänker kring relationen kvinnor och män. Jag upplever snarare att olikheterna finns inom samfunden. Ibland kan en känna igen sig mer hos någon från en annan kyrka – kanske inte så sällan. Det gäller för övrigt mer än just jämställdheten.
Vad ligger i så fall bakom? Att vi i kristenheten kan ha så olika synsätt om kvinnor och män? Jag vågar mig inte riktigt på ett svar. Inte än, vi har några steg kvar i pilgrimsprocessen i vår arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor. Fast åtminstone tänker jag att likheterna mellan män och kvinnor är väsentligt mycket större än skillnaderna.
En kan känna större samhörighet med andra, helt oberoende av kön eller annan klassificering.
Pehr Thorell
Ett av arbetspassen i Rättvik gällde Svenska kyrkans äktenskapssyn. Marit Norén berättade om äktenskapet som tecken på Guds kärlek och som stöd för inbördes kärlek och trohet. Och mycket mer. Jag tänkte när jag lyssnade, att en katolik kunde ha sagt ungefär detsamma. I vart fall tar jag med mig flera tankar om kärleken till mitt eget äktenskap.
Samtidigt blev vi också påminda om att tvåsamheten är den farligaste platsen att befinna sig i – för en kvinna alltså. Där är utsattheten som störst.
I Svenska kyrkan har paren som gifter sig redan levt tillsammans längre tid. Så är det oftast också i katolska kyrkan, vad jag förstår. Vigseln blir en bekräftelse på det som redan existerar, mer än att vara en startpunkt som det kanske varit tidigare.
Fast är det inte i själva verket så att det största flertalet av oss människor längtar efter just en livslång relation och ser det som ett ideal? Oavsett om vi är troende eller inte. Oavsett vilket samfund vi tillhör. Oavsett sexuell identitet. Sedan misslyckas vi kanske. Men idealet finns. För att det är mänskligt helt enkelt.
Vi lever i en tid när det väldigt ofta blir ”vi och dom”. Hur tänker vi kristna? Är det vi och dom? Är vi kristna ensamma om den goda moralen? Är vi de goda i en ond värld? Några tror jag tänker i den riktningen. Eller kan vi se Kristus även i andra utanför våra egna led? Söka och finna Gud i allt? Jag vill tro det. Är människan född god eller ond? Svarar vi lika på den frågan?
Två ungdomar besökte oss tillsammans med prästen Josefin Jerlander. Tillsammans har de byggt upp en konfirmand- och ungdomsverksamhet med unga HBTQI-personer. De berättade om både svårigheter och glädje. Som ung kristen HBTQI-person måste en försvara sig åt två håll. En ifrågasätts dubbelt: Varför en är kristen och varför HBTQI.
Kyrkan kan för unga HBTQI-personer vara en väldigt ”läskig plats”, berättade ungdomarna. Unga HBTQI-personer mår psykiskt sämre, och självmorden är fler när omgivningen inte är accepterande.
Fast här berättade ungdomarna också om regnbågsgruppen som de startat och att de där möter en kyrka där en inte bara lär sig om den kristna tron utan kan vara sig själv. En ungdom förklarade: ”Jag vill bidra till att andra också kan få det jag fått. För det har räddat mig!”
I vår arbetsgrupp förklarade någon: ”Tänk om någon av dessa ungdomar kommit till mig och hade velat delta i kyrkan. Då skulle jag inte ha vetat vilken församling som jag kunde föreslå.”
Det var ett starkt vittnesbörd från ungdomarna. Jag tar särskilt med mig tanken:
Det är inte olika åsikter som det gäller, utan människor!
Till sist något om platsen där vi möttes, Stiftsgården i Rättvik, som jag tror är en fantastisk plats för möten. En fick en aning om vad just denna plats betytt för många i Svenska kyrkan. En plats dit en återvänder i livet för att tanka upp. Här möts en, stärks i sin kallelse, sin uppgift och sitt ämbete. En levande varm atmosfär med sång och musik.
Och läget vid sjön Siljan är överväldigande. Jag promenerade ut på ångbåtsbryggan och fick lära mig att sannolikt är den världens längsta insjöbrygga med 628 meters längd, och en av världens längsta träkonstruktioner överhuvudtaget.
/Pehr Thorell, katolska kyrkofamiljen
